”Jag tror jag har skapat mig någon form av verklighet nu. Eller så är det verkligheten som har skapat mig. Fast det alternativet finns det heller ingen logik i. Det måste vara någon annan. Fast själva verkligheten i sig känns ganska meningslös för mig. Jag fortsätter att snurra runt i mina konservativa rondeller. Jag åker runt, runt, runt utan att aldrig komma ur på riktigt. När man väl närmar sig en utväg så svängs det likväl runt några varv till. Jag bryr mig inte om jag kör av vägen, bara jag inte gör det ensam.
Kom och fånga upp mig där ingen framtid finns förutom i en liten hoppfull bubbla som surrar vid mitt öra och försöker säga att den faktiskt existerar. Men för att man ska komma åt den så måste man krama bubblan så hårt, så hårt som om det gällde hela livet. Och det gör det ju faktiskt. Tråkigt nog så går bubblan sönder då. I bitar. Skärvor som skräpar ner hela golvet och skriker åt mig att jag inte lyckats än. Ingen älskar dig längre. Har någon någonsin gjort det? Det enda jag hör är skriken som ekar genom mina väggar. In i mitt tomrum. Tomma rum. Jag lyssnar inte längre, ge mig bara något som jag över huvudtaget inte skulle vilja förlora…”

Punkt. Jag sätter en punkt. En stor punkt. Saltfloder. De leder ändå ingen vart. Jag kan fortfarande höra vuxenvärldens häpnadsväckande så kallade realitet utanför min dörr som någon slags hotbild av en vanesak. Kom bara inte in hit. Jag vill inte ha er här. Inte i mitt rum. En viskning. ”Bröder, gråt inte längre, jag kan fortfarande höra er. Jag kan fortfarande inte hjälpa er. Inte hjälpa någon. Inte mot dem. Inte hjälpa dem heller. Jag kan ta all er förkrosselse på mig, bara gråt inte. Inte nu…”
Jag noterar att den uppenbarligen inte går att få slut på saltfloderna. Stackars mig.
Det kommer nog att märkas. Skriken tystnar inte. Jag ser på den. Den blänker. Inte vackert. Bara tillräckligt häpnadsväckande för att fånga mitt intresse. Vad enkelt det skulle vara. Jag skulle slippa dem, inte bara ikväll, utan för alltid. Så sagolikt enkelt. Tiden skulle stanna för mig…

Jag öppnar mina ögon och ser klart. Klarare än någonsin. Jag är liten igen. Ett barn. Min snövita klänning glänser i det starka ljuset. Gräset under mina fötter. Varma vindar. Jag ser ingen sol, men det behövs inte. Ljuset runtomkring mig är starkare än den. Han går plötsligt bredvid mig. Och innan jag märker något annat så ser jag att ljuset kommer ifrån honom. Han måste ha stått bredvid mig hela tiden. Han tar min hand och jag fortsätter gå, på någonting som jag i efterhand kan säga var en äng, full av levande blommor och bäckar av levande vatten. Jag såg inte ett enda träd, dock ändå en oändlighet av grönska. Men det enda som egentligen existerade var han och jag.

Han gick bredvid mig hela tiden, medan jag hoppade och skuttade fram, fram i min vita klänning. Jag kan inte säga att jag bekymrade mig över någonting när jag var där, han fick mig att glömma allt utom honom. Efter ett tag stannade jag och såg på honom. Såg hans ögon som brann som en evig eld. Som att all slags rikedom i hela världen fanns i honom. Han log mot mig, inte hånfullt eller med förakt, utan ett milt leende som kunde säga mig att han visste allt om mig, men att jag ändå var välkommen.

Efter ett tag som kan liknas vid en evighet eller en hundradels sekund säger han lika milt, men med en tyngd och en auktoritet som skulle kunna få hela universum att skaka;
”Det är lugnt, jag är här nu. Du behöver inte vara rädd. Det är bara några saker som behöver ställas till rätta först.”
Jag skulle inte ens veta vad rädsla var när jag stod där med honom. För jag kände mig så fullkomligt trygg. Jag kunde inte annat än att stilla viska tillbaka;
”Hjälp mig, jag behöver dig så desperat i mitt liv… Om jag inte har dig så spelar ingenting annat någon roll, ta mitt liv, du får det, jag bryr mig inte längre”
Och jag kände det som om jag äntligen hade kommit hem. Han log ännu bredare, som om det var det han hade väntat på hela tiden. En tår for ner för hans kind och han tog mig i sin famn. Jag skulle vilja vara kvar där i all evighet, och sa tyst; ”Låt mig få stanna här, du är det enda jag överhuvudtaget inte skulle vilja förlora… ”

Men likväl slöt jag ögonen och såg på rummet runtomkring mig. Friden jag hade känt alldeles nyss var som bortblåst till ljudet av skriken runtomkring mig. Väggarna tryckte emot mig och jag kvävdes av dem. Jag drog upp haspen till fönstret och hoppade ut på räcket. Andades frosten. Hävde mig sakta ner på marken. Sprang ut i mörkret medan snön brände under mina fötter.
Sprang, bort, bort. Ännu längre bort. De uttorkade saltflodernas brus hördes bredvid mig. Tills någonstans där solen gick upp och jag stannade. Jag kunde se honom i ljuset. Och jag kunde se er. Jag var nog någonstans emellan verkligheten och mig själv.