Jag trodde aldrig på relationer, det hade aldrig riktigt vart min grej. Jag vet inte om det berodde på mitt förflutna, men på något sätt fick du mig att ändra mig ett tag. Du satt bara där i ett skimmer av hopp i min tristess. Jag levde inte då, inte på riktigt. Inte vet jag om du fick mig att leva, men du fick mig i alla fall att existera.
Jag kunde finnas i en tvåa bland grå betong eller framför nerklottrade skrivmedel, men jag fann dig i stadens paradis, Caféet med de vita borden.
Jag kommer ihåg dig därifrån, du satt alltid vid bordet i mitten varje tisdag klockan fyra.
Du träffade några, jag bryr mig inte om vilka. Det enda jag brydde mig om då var att sitta vid bordet bredvid ditt varje tisdag eftermiddag i hopp om en blick eller ett ord. Du pratade med mig ibland, jag levde de korta stunderna, och existerade i dagar.
Jag vet inte vad som gjorde dig så speciell, och jag vet inte om jag var kär, men du var nog den första relationen jag ville ha av egen fri vilja.
Jag tror att du hade någon slags aura runt dig, inte så att man såg den, men så att man upplevde den när man fanns i din närhet. Jag fick alltid en sådan värme inombords när du pratade med mig, ungefär som när man försöker tina upp en isbit med en tändsticka. Det gick nog sakta, men en tisdag satte du dig inte vid ditt bord. Du satte dig vid mitt. Du pratade med mig, jag pratade med dig.
Det var så sagolikt enkelt.
Jag gick tillbaka till de gråa betongväggarna den dagen med ett nedklottrat nummer på en papperslapp. Jag hade en vän. Jag hade nog en relation.

Jag flyttade till bordet i mitten, jag var en del av din vänskapskrets. Jag var en ytterst liten del av ditt liv. Jag var en timmes wienerbröd varje tisdag. Det räckte för min själsliga frid i veckorna. Jag vet inte vad jag egentligen var för dig, men jag tror du ville ha mig som mer än en vän.
Stirrandes på en framsträckt hand visste jag inte om jag var kär eller inte. Kärlek var sådant man såg på film, inte sådant man upplevde. Jag trodde inte på kärleken, men jag trodde på dig. Så jag tog handen. Vi existerade tillsammans, bland prasslande popcorn och röda stolar. Jag kunde le på gatorna, jag kunde säga till de i skolan att jag hade någon som brydde sig om mig.
Jag tror att jag fick leenden tillbaka.
Jag levde för dig, men du levde inte för mig. Du hade så många vänner och intressen. Men du målade våra väggar med hjärtan. Jag förstår nog, men vi passade nog aldrig ihop mer än ytan visade.
Mot min vilja hade jag mer relationer än jag kunde hantera. Min egen ideologi hade raserats. Dina vänner kom på besök. Jag log och gjorde mat, jag skrattade med dem. Men jag kände mig som våra pelargonior i krukorna utanför, ensam ute i stormen. Jag tror jag uppfattade kärleken som dig och ingenting annat, jag tror att jag till slut ville vara ett med kärleken, dvs. med dig.
Och du uppfattade mig nog som konstig ibland, du undrade nog varför jag inte hade vänner, jag förklarade för dig att allt jag behövde var du. Du godtog det men du trodde aldrig på mig.
Det gjorde du rätt i.
För det här med relationer var ju inte riktigt min grej.

Du tröttnade på mina hemlagade wienerbröd, du ville nog ha dem på Caféet istället. Jag accepterade det. Men jag kunde aldrig acceptera att du tröttnade på mig.
När de vita borden på Caféet började fyllas med snö stod du en dag med en väska i hallen. Jag behövde aldrig fråga varför.
Utan jag stod där med ett i sista stund utslängt ”förlåt”, ett eko av en igensmälld dörr och falnande hjärtan på väggarna.
De återgick snabbt att bli gråa, väggarna. Och jag brydde mig aldrig mer om att måla dem, och lät ingen annan göra det heller.
Jag seglade ett tag på triumfen att jag hade haft rätt om relationer. Min egen föll isär. Du fick mig att leva ett tag men du gjorde så att jag dog inombords.
Jag sörjde aldrig över dig, för det var du inte värd. Jag försökte glömma dig men jag kunde inte ta bort kortet av dig på mitt skrivbord.
Jag gick aldrig till caféet mer, trots att du bad mig. Det var ett stort nederlag för mig att jag inte kunde förmå mig till att äta wienerbröd på ett tag.
Men jag insåg snart att det fanns en enda relation jag kunde få utan att känna mig sviken. Utan att behöva vara rädd för att göra bort sig. Nej på det här sättet kunde jag känna mig totalt trygg utan att känna mig ensam.
Dagen efter gick jag och köpte ett wienerbröd och en spegel. Sedan började jag arbeta på relationen med mig själv.

Leenden som kommer tillbaka känns mer i hjärtat än de man själv slänger ut. Men trots det så log jag. Och fick leenden tillbaka. Jag kände mig lyckad som lyckats överleva dig.
Du skaffade nog en annan, men tiden med dig lärde mig mycket. Jag har haft två relationer i mitt liv, det är faktiskt mer än vissa har haft. Men jag har aldrig känt mig ensam, för jag har mig själv, och jag behöver ingen annan.

Jag såg dig aldrig mera. Men fotot av dig står kvar på mitt skrivbord. Jag ser världen ur ett nytt perspektiv nu, jag har en ny trea, en lägenhet med wienerbröd i skafferierna och ett vitt bord. Väggarna är röda. Jag tror jag lever nu.