22/1 09
Möter en gammal bekant och precis när vi hälsat ringer hans mobil och upp flyger telefonen. ”Jasså säger du bla bla bla” samtalet verkar dra ut på tiden så jag drar mig åt sidan för att markera att jag ämnar promenera vidare. Han avbryter sitt samtal, tittar på mig och vi tar upp tråden. RING. Nu var det min mobil som ringde och jag svarade. Klickade av när samtalet var över. Tittade upp och fick se hur bekantingen var i färd med att ringa i sin mobil. Jag tecknade åt honom att han inte behövde hasta igenom samtalet och att vi kunde höras längre fram i livet. Han nickade och jag nickade tillbaka och satte kurs mot T-banan. Klev ombord samtidigt som jag fick ta del i en kvinnas mobilsamtal, en planering av vad hon skulle ha på sig till festen ikväll. Den hon pratade med fanns någon helt annanstans och hela vagnen kunde ta del av hennes samtal. Har inget emot mobilsamtal i kollektivtrafiken om det pratas i normal samtalston. Man måste ju inte skrika bara för att det är trådlöst vilket alla inte tycks ha förstått. Telefonen är makt. Står du i en receptionsdisk och precis ska bli servad och telefonen ringer, är det inte helt ovanligt att receptionisten svarar i telefonen mitt i ditt ärende. Själv har jag faktiskt utnyttjat denna telefonmakt, i alla fall vid ett tillfälle ska jag erkänna. Det var i min ungdom, långt innan mobiler etc. var uppfunna. Jag skulle tillsammans med en vän köpa en resa som en resebyrå reade ut i begränsat antal till vrakpris och eftersom det inte var långt till resebyråkontoret, promenerade vi dit. Väl framme såg vi en ringlande kö framför ingången av människor som var där i samma syfte som vi. På kontoret hade man sagt till flera av dom att biljetterna snart var slut. Detta kändes snopet och efter en stunds dividerande om huruvida vi skulle stå kvar eller ge upp fick jag en idé. Jag hade sett att det fanns en telefonkiosk runt hörnet och jag stövlade dit. Gick in i den och slog numret till resebyrån och precis som jag hoppats, svarade en av resebyråtjänstemännen. Jag framförde mitt ärende och när jag kom tillbaka till kön som höll på att lösas upp, tittade mitt ressällskap besviket på mig och sa att dom sagt precis nu att biljetterna var slut. Jag log och berättade att jag lyckats boka två biljetter. Just nu ser jag hur en ung mamma ivrigt pratar i sin mobil utan att märka hur hennes treåring som sitter i sulkyn längtande tittar mot lekplatsen intill. Men det blir bara en titt, för sulkyn rullar obevekligen vidare, bort mot uteserveringen där jag kan se en hel hög av mammor, ivrigt pratande. Flera i sina mobiler trots att dom sitter tillsammans. Nä, nu har jag inte tid att skriva mer. Har några mobilsamtal jag måste hinna att ringa innan kvällen.

Björn Holmer