Nya, främmande vindar kom och hon andades med dem. Lungorna fylldes med dofter av sommarregn, svalorna valsade högt på en till synes evig himmel och han, han hade blivit beviset på hennes existens. Bevis på att hon kändes. Och hon var skör som glas, skir som silkestyg. Hon önskade att han förstod, att någon förstod, så hade hon levt sitt liv hittills.



Men jag kommer aldrig få veta vad du såg i mig, om jag sågs sväva cumuluslikt i atmosfären eller om mina fötter förmådde nå ner till jorden, våt av regn. Och så var det detta, det som du valde, du har många månar att vandra på. Med bilden av mig i ögonen, fingrarna genom mitt hår. Ibland bara för att du ville testa om du ägde förmågan och visst, käraste, det snurrade i dina magnetiska möten. Varje gång.



Men det varma blev alltid för hett och det kalla, det frös för hårt. Bultande panna och händer som skakade. Och glaset, det krackelerade, det klarade inte sådana skiftningar. Men räds ej, för hon har släckt många rasande bränder, hon har uthärdat pinande isväder. Så åter en gång släppte hon dem lösa, dessa dimdroppar av sorg.



Och du har rätt, jag drar snaran om egen hals, sår buskar utav törne utanför eget hem. Ty de växer in genom mellanrummen. Och jag känner med blicken och sticker mig på taggarna. Fast lugnet det äger jag ej, lugnet att lära vad man gör när blodet långsamt sipprar ur ögonen. Men jag lovar, även du skulle förtrollas av doftande rosor om du bara kunde se, se det som jag ser.



Sedan föll hon i bitar och när det hade gått så långt var det för sent, då gick det bara att betrakta. Det gjorde ont, men hjärtat, det styrde. Visst kunde ingen, inte ens i han, han i vars blick bilden av henne vilar, stjäla hennes rosendoftande dagar. Men många kunde missbruka tiden som först tilldelats henne, ta ögonblick ifrån henne, göra om dem till sina egna.



Vet inte, kan inte förstå vad förtroendet ska vila på, när bilden av verkligheten om och om igen målas onaturligt röd. Men du ser saltkristallerna genom det blå i mina ögon och jag är tacksam för det, dock kan du aldrig bli någon annan, så ditt minne är snart täckt av andra nyanser.



Och svalorna förvandlades sakta till något annat när vinden vände. Men man måste ta till sig detta, att vissa kristaller förlorar sitt värde om man fängslas av dem för länge. Och förstå, dessa lömska ädelstenar, alla vet att de existerar, alla verkar veta hur man tolkar detta skimmer av falskhet. Alla utom hon. Tänk hur skönheter kan attrahera, tänk hur skönheter aldrig kan lita på speglar.



Jag höll det i handen, det rödgnistrande ögonblicket, men släppte impulsivt taget, alltför svag inför ömhet och någon så ödmjuk. Det blev blott en sommarnatt av energier, av trevande, av tvekande. Av längtan. För jag hungrar efter känslan, inte efter den vidrörande, nej, det är en längtan efter klingande inre sensationer. En sten som släpps ur bröstet, försvar som bryts ner ett efter ett, till själen fäller tårar. Och jag vet, jag har alltid vetat vem som besitter förmågan jag åtrår.



Med ens hade han det vackraste namnet i världen. Hans ojämna, trevande sätt att nå henne, det pickade sig in i bröstet och doften av honom finns ännu på hennes hud. Det var alltid svårt att acceptera tillfälligheter som dessa, så många ögonblick, som smälte genom händerna när hon inte var uppmärksam. Och hon skulle sjunga nu om ögonblicket föddes, hon skulle våga sjunga nu när hon vet, att ingenting någonsin går förlorat. Så låt hennes toner få andas.



Detta lärde mig dock, att var och en av oss är födda illusionister, vi vilseleder sanningen, vi lurar den så långt bort att den inte hittar hem igen. Den tros vila i det som når fram till våra sinnen. Inte konstligt att det är svårt att släppa tanken, låta allt blåsa förbi. Så nu, käraste, nu ska jag glömma doften av romantik, glömma växande känslor i magen. Blunda ett ögonblick, låta det röda rinna bort från mitt synfält.



Men hur ska detta gå att beskriva, detta om orden, de som växte på vägen och väl i hennes hjärta formades om, de exploderade. Växlingen mellan dröm, inre och yttre verklighet skiftade alltför sällan. Klart att förvirringen var stor och hon avskydde det mer och mer när sanningen smög henne förbi. Och blickar delades ut mer och mer sparsamt. Ofta hade hoppet vuxit, en önskan om att förvandlas till någon annan. För lärdomen om att hantera starka emotioner uteblev, själen var på något vis inte redo. Och snart krossas hon ännu en gång mot purpurfärgade illusioner, snart river hon upp ögonen på förföriska rosor med ett annat namn.


Käraste, vill inte glömma, tror i stället på det jag ser. Litar på att vinden blåser mig åt rätt håll, men tillåt mig slippa smärtan som sipprar ur alla vackra nyanser. Och när jag kan se tillbaka, utan att dimdroppar behöver tunna ut färgerna, då jag kan tillåta mig att minnas.



Under alla skikt av färg finner hon sig själv, det visste hon och det var därför hon inte vågade skrapa på ytorna. Tänk att livet ständigt strävade efter att lära henne något nytt. Genom smärta, genom hänförelse och slutligen ska alla färger vila i ett lugn. Tills dess blev hon ständigt påmind om känslan, den att hennes ord behövde tonsättas, hur de ideligen måste tolkas och hur doften av sommarregn alltid kommer påminna henne om ord som förvandlas, för att sedan explodera i bröstet.