Som en sömngångare utan mening eller mål
bedövade du dig själv med mängder av alkohol
Flydde bort från känslor som ständigt plågade
fördömande blickar utan att någon frågade

Vad var det som tyngde ditt arma hjärta
som ristade i dig obarmhärtig smärta
Som fick dig att släppa taget mista allt
mekaniskt vandra där det är kallt

Livets prövningar blev för mycket till slut
ingen väg från berondet fanns att finna ut
Uppgiven trött och utan minsta lilla hopp
Lämnade din själ ditt hjärta och din kropp

Omtänksam om andra du ville så väl
men under alkoholen du blev en träl
Hoppas att du vandrar på en gyllene gata
Där någon orkar lyssna när du vill prata

Alla har sin ryggsäck att genom livet bära
men det krävs mot att våga lyssna och lära
Utan fördömmande hålla någons hand
När en sargad människas inre står i brand