En hyllning till Bacchus:
jag dricker ihjäl mig
ty dottern har skändat
min livslånga dröm
Hon lovsjöng sin kärlek
då hon var intill mig
men efteråt var hon
som helt oberörd

Med hoppfulla sinnen
jag äntrade scenen
som var detta glädjens
och älvornas hus
Där såg jag den dotter
jag trott var min egen
men nu andra viljor
var tagna i bruk

Hon gick med en annan
och jag stod där ensam
till is frös mitt hjärta
och lusten försvann
Så slocknade sinnet
och kärlek så sällsam
var aldrig så fjärran
och bitter som då

På Frihetens afton
på dagen för Hoppet
var tårar det enda
min trångsynthet såg
En stad full av älvor
berusande frihet
För mig var den glädjen
så svår att förstå

Ack, eviga Kärlek
mitt mål och min längtan
Hur kan något vackert
ock vara så grymt
Jag sökte ju bara
bedövning mot smärtan
en ömsint beröring
en smekning, en kyss

Där satt jag på krogen
bland festliga sällskap
men likgiltigt blev jag
en levande död
Ty osäkerheten
förrådde min längtan
den släckte min vilja
den kvävde dess glöd

Jag blev övergiven
av henne, den vackra
men att detta skedde
var endast mitt fel
Jag kan inte klandra
den vackra Rebecka
Det var ju trots allt
inte alls hennes fel

Med dämpade sinnen
jag lämnade staden
där kärleken levde
så stark denna natt
Jag färdades hemåt
som slav under Ödet
så helt degraderad
av döttrarnas skratt

Blott en tanke fanns där:
att skriva om smärtan
att nyttja den kraft jag
begåvades med
En kväll såsom denna
var väl värd att minnas
Ett minne att spara
en erfarenhet

Åh, vackra Rebecka
som väckte min längtan
har du nånsin känt dig
så ensam som jag
Du ville blott trösta
men skänkte mig smärtan
På älvornas afton
på Frihetens dag