han kunde koppla ner törnegrenarna
och sova som simpelt barn under ett hav av
'jag bryr mig inte jag bryr mig inte'

han kunde andas ut lungor och
skaka på huvudet utan att neka mig
världen han nekade mig aldrig någonsin något




i ett mjukt garnvatten simmar storkungarna
och föräldrarna sitter fast i stenen



under solstrålars spelande skalor
växte ropen från framtiden högre
än högre mot bottenlös svindel och

nattens lufttryck sveddar mina armar


du har praktiska drömmar som ingenting
betyder, men dina ögon talar världarnas språk
och jag vet att ditt hjärta slår sina sista slag


mot min hand samtidigt som bron rasar
och blandas med skräck-kontinenter
förenas på sandbotten där tusen meter
mot ytan glittrar en boll av värme


(du vet inte om det, men din rygg är extremt naken
och jag kan läsa all världens meningar i den)







och jag kan förstå ditt motstånd och din saknad
som inte är tillräckligt stark för att själv förstå

(upp över skogsytan ligger lager efter lager av tomrum)


så vi blir utan kärlek