Du väntade på din buss och jag på min.
Vi var som två vilsna själar i ett ingenmansland.
Du sa att du ville prata och hela ditt inre lyste av ensamhet.
Kanske såg du en besläktad själ i mig - mitt i vimlet av alla fulla människor.
Du räckte fram en smutsig högerhand och presenterade dig som Andreas.
Jag tog den och försökte låta bli att döma och fördöma.
Du hade rökt på, det kändes lång väg men jag försökte ignorera doften och istället se människan bakom trasigheten.
Hur många söndriga människor finns det på en centralstation, undrade jag sorgset.
Kanske var jag själv bara en spillra i mängden.

Nästan 20 minuter samtalade vi - konstigt nog mest om MIG!
Fast det var om DIG vi borde ha talat.
Det var de längsta minuterna i mitt liv, men förmodligen de kortaste i ditt.
Du frågade mig tusen frågor om det liv jag lever.
Jag försökte besvara dem så gott jag kunde. Du var som ett svältfött barn som ivrigt lyssnade till en sannsaga. Jag ville bara gråta men fortsatte mitt berättande.
Du frågade om mitt förhållande till barn, barnaga och uppfostran.
Om jag kunde tänka mig att slå ett barn som spottat på mig eller om jag själv blivit slagen som barn.
Jag förundrades över alla dessa frågor och förstod att de alla egentligen handlade om dig. Kanske pratade vi om dig trots allt…

Sedan frågande du om jag hade fått stryk någon gång.
Jag berättade om att jag blivit örfilad av min pappa då jag som tonåring ”tykat” mig och kallat honom ”jävla skitgubbe”.
Att jag hade skämts efteråt samt tyckt att smällen varit fullständigt berättigad.
Du lyssnade mycket intensivt till allt jag sa och begrundande varje ord.
Plötsligt frågade du mig om jag ville vara din extramamma.
Jag såg på dig och undrade hur gammal du kunde vara.
Du verkade vara ett par år äldre än mig men kanske ditt helskägg, dina smutsiga kläder och ditt toviga hår maskerade dig. Men dina ögon var unga och såg så oskyldiga ut - du var så tvetydig på något sätt.

Du viskade att du var 17, jag ville inte tro det. Var du verkligen bara 17 år!?
Sedan erkände du att du börjat hascha och att du ville sluta, men det var så svårt. Du ville att jag skulle ruska om dig, ta tag i din arm och säga till dig på skarpen att sluta med drogandet.
Jag tog dig i armen, såg dig i ögonen och sa att jag verkligen ville, och för ditt eget bästa tyckte att du skulle sluta. Jag frågade om du förstod farorna med haschet på sikt och om du verkligen ville vara slav under en drog som lätt ledde till tyngre grejer. Du sa inget men dina ögon lyste. Nu när jag tänker på det, så var de inte de minsta rödstrimmiga eller glansiga – kanske var du bara full?

Jag frågade dig vad du gjorde i Göteborg. Du sa att du bara satt dig på första bästa buss och åkt – du tyckte om Göteborg. Jag förstod det som om du bara varit i staden ett par timmar och frågade dig vad du hade gjort. Du hade vandrat omkring och tittat på allt och njutit. Jag undrade vidare om det var något särskilt som du fastnat för och som du tyckt om. Svaret kom blixtsnabbt – Ullevi! Men du verkade lite besviken över att de inte spelats någon match där just denna kväll.
Det slog mig att vårt samtal var mycket underligt men att det säkert också var nödvändigt – kanske för oss båda.

Min buss anlände, din skulle avgå först om 3 timmar. Det var nästan så jag ville stanna kvar och vänta tillsammans med dig. Du lugnade mig och sa att tiden skulle gå fort och att du skulle vara i Malmö vid fyra tiden på natten.
Ser på klockan i denna stund att du snart är hemma.
Och jag hoppas verkligen att du hittar hem... kommer hem igen.
Det finns bara en som DU, så var rädd om dig Andreas.
Och det finns en extramamma 4 mil från Göteborg som alltid kommer att bevara minnet av dig i sitt hjärta. Tack Andreas från Möllan, för att du delade 20 minuter av ditt liv med mig!