Gråheten är monumental.
Den tränger in under våra skinn.
Vi andas den inpyrd i den råaste luft.

Taube sjunger, att någon måste fördriva tråkigheten.
Härute gör vi så gott vi kan med grånadsfördrivning
i vår kamp att klara oss ett par dagar till.
Ända fram till mörkerslutet.

Lucialjuset och Staffanssånger lindrar våndan.
De är kanske människors rop på hjälp.
Bäst är ändå ljudblossen
dom som förs till oss av sångsvansröster genom det grå.
I gnistrande vitskrudar sjunger mirakelfåglar frihetssång.