Trafikljuset slår om från rött till grönt och i mitt huvud är allt ett rullande kaos utan balans. Jag är full för trettonde natten i rad. Jag ber taxichauffören ta mig hem och inkrupen i hörnet av baksätet sneglar jag upp mot gatlyktorna som passeras i stillsam takt. Allt är som en halvslapp TV-serie filmad med dålig kamera minuterna innan skurken dör. Hotellet ligger norrut, öster om den stora floden just vid sidan av Hernando de Soto bridge. Jag trodde aldrig jag skulle återvända hit. Det fanns inget att ta tillbaka och ändå hade jag ingenstans jag hellre skulle vilja vara.

På hotellrummet tar jag en öl från minibaren, ställer mig och stirrar ut över flodens rinnande vatten. Så magiskt och sorgligt att jag biter mig i läppen för att bevara känslan av kontroll. Floden flyter genom sorgernas värld. Det är kallt och det är mörkt. Livet är inte enkelt, och det blir inte alltid vad man gör det till. Jag hittade saker jag sökte, jag tappade annat på vägen, jag glömde att leta efter sånt jag aldrig skulle glömma. Nu är jag ensam kvar. Natt efter natt.