Hon satt där framför mig i stolen, blicken var vänlig men trött
Hon log hon sa ja jag har nog, inte mycket kvar att ge
Jag har en gång gjort ett val, jag aldrig kommer ifrån
Jag vet det var dumt men det blev så, det valet blir min död

För en gång var Baccus min frälsning, en gång var Baccus min Gud
Han bar mig bort på vingar, i gnistrande guld-silverskrud
Vi svävade högt bland drömmar, han gav mig visioner och stöd
Han gjorde mig vacker och gränslös, la´ rosor vid min dörr

och jag märkte aldrig hur ruset, sakta åt min själ
Hur det långsamt och metodiskt, gröpte sig in i mitt väl
Och du tänker nog där du sitter, att hon gräver sin egen grav
Och du har rätt men det värsta är nog, att det tar så´n tid att bli klar

Hon tittade ut genom fönstret, log lite grann för sig själv
Hennes tunna kropp såg ut att, bli ett med stolen hon satt i
Hon såg på mig sa sen med allvar, jag vet inte vad du förstår
Men du ska veta det var inte lätt, jag var ung och av livet förförd

Ja jag märkte aldrig hur ruset, sakta åt min själ
Hur det långsamt och metodiskt, gröpte sig in i mitt väl
Och du tänker nog där du sitter, att hon gräver sin egen grav
Och du har rätt men det värsta är nog, att det tar så´n tid att bli klar