den

som gnuggat länge
lagt ner möda
på radering

är en
vars sargade kanter 
stiger mot högre sfärer

bildar transparenta dimmoln
och småningom

löses upp

(utan att spilla en enda droppe
på längtande jord)

¨¨¨¨

när själen splittras
återstår
enbart blekställda minnen
ekot av en puls
det mjuka i ett leende

en varm hand

¨¨¨¨

för att ännu kunna se avtrycken
av en som
mödosamt vandrat

med nakna fotsulor
på köldgnistrande is

krävs

en vetskap
om en älskande själs
glödande kärna

som få besitter

¨¨¨¨

kanske ingen