Prolog

Rösten kom allt närmare, den rösten som talar om vad som är rätt och fel. Jag tror det är mitt samvete, men är inte riktigt säker. Han har tagit natten ifrån mig. Han tvingar mig till att se saker jag inte vill se, saker som ingen borde se. Och det värsta är att jag inte kan vakna, han binder fast mig till sömnen. Allt är så verkligt, så trovärdigt. Jag ser saker som kommer hända eller tillfällen där jag gjort fel och vad det gett för respons för den drabbade. Ibland lämnar han mig och ger mig lite tid att ta mig samman men det brukar inte ge några framsteg för varje gång han kommer tillbaka så känner jag hur något värker i hjärtat. Ångest?
Natten skrämmer mig, gör mig livrädd. Försöker att inte sova, dricka kaffe och se på filmer men jag somnar ändå alltid och han står alltid där och väntar på mig. Han står vid en liten port och ler ett lömskt leende, de leendet som får mina ben att skaka. Han gör alltid en gest åt dörren och jag går sakta genom den och han efter. Sen så börjar dagen om igen. Han visar mig saker som hänt under dagen, saker som jag inte borde ha gjort. Filmen pausas och han tittar på mig, puttar in mig i en vägg men det lustiga är att jag inte får ont, för jag åker genom väggen och landar där filmen pausades och måste göra om varenda lilla detalj han säger till mig att göra. Inte visste jag att den mannen jag hälsade på när jag gick till skolan var på väg till sin fru för att mörda henne. Så mitt "samvete" tvingade mig till att ringa polisen och be dom komma till den gatan.
Jag har försökt att berätta för mina vänner vad som händer när jag sover men de ledde bara till skratt. Så jag håller tyst om det nuförtiden, vill inte att dom ska håna mig igen. Tala är silver, tiga är guld. Det är mitt motto. Andreas motto.
Andreas, det är jag.


Kapitel 1 ..... [Columbus]

Natten är den tiden då jag ångrar att jag har en exitens. Om man ens kan kalla det en exitens. Jag är en sådan person som finns där men ändå inte. Folk pratar med mig men inte som dom gör mot alla andra. Kan inte påstå att jag är utstött, inte populär för den delen heller. Jag är jag, jag är Andreas. Andreas med det blonda håret och bruna ögonen.
Andreas som drömmer knäppa drömmar. Dröm-Andreas. Det namnet passar nog bäst in på mig skulle många tycka.
Nej, nu får jag ta och resa mig upp! Sakta men reste jag mig upp och satt upp i sängen och kollade på klockan som hängde på väggen vid dörren. Halv elva. Vaknade jag halv elva på en lördag?! En lördag?! Jag som brukar sova till tolv på lördagar, men tydligen inte idag. Ahja, jag tänker i alla fall inte somna om för då kommer han väl tvinga mig se mer saker. Han sa sitt namn igår, Columbus. Sen så tvingade han mig till vakna, det kan förklara saken....
När hans namn lämnade hans läppar så blev allt vitt, som när solen lyser en rätt i ögonen. Sen vakande jag och här sitter jag i min säng, på en lördag, klockan halv elva.
Mina fötter nuddar golvet och jag står upp, inga kläder har jag på min kropp. De bara svettas intill huden när Columbus tvingar mig till att se saker jag inte vill se. Saker jag hatar!
Fötterna går över golvet och till badrummet som ligger utanför mitt rum. Kläder ligger på tvättkorgen , jag tar på mig dom snabbt. Vänder mig om och ser min spegelbild i spegeln som hänger över handfatet. Jag ser mig, mig som är så långt borta. Allt annat känns så långt borta, till och med tvålen som ligger i djupet på handfatet. Det enda som är nära är min spegelbild. Den spegelbild som Columbus visade mig. Han sa att vid det tillfället så skulle min mobil ringa och jag fick absolut inte svara. Att han skulle utsätta mig för en natt fylld av tortyr om jag svarade. Men jag bryr mig inte längre. Mobilen ligger på rummet och jag börjar gå tillbaka dit.
Han hade så rätt så. Mobilen ligger där han sa att den skulle ligga. På skrivbordet och ringtonen är på högsta volym. Jag tittar på den där den ligger och försöker göra ett beslut om jag ska svara eller inte. Mobilen hamnar i min hand och jag tittar på texten: Skyddat nummer. Precis som han sa. Mitt inre tar kontrollen om mig och jag svarar.
- Ja, det är Andreas, sa jag så det lät som en fråga.
- Oj då, jag måste ha ringt fel i så fall för jag söker en som heter Mariella, svarade en tjejs röst.
- Det gör inget, sa jag snabbt.
- Säkert?
- Ja då, allt är lungt, sa jag och försökte klura ut varför Columbus inte ville att jag inte skulle svara.
- Vad gör du då? , sa hon så jag hoppade till. Varför frågade hon mig det? Jag känner ju inte henne.
- Ööh, jag tog precis på mig kläder, sa jag och ångrade det genast och mina kinder hetade till.
Hon började skratta, ett så ljust skratt. Ett ljuvligt skratt.
- Okej, tack för informationen. Jo föresten, jag heter Tina.
- Ah okej, jag sa ju vad jag hette innan men du kanske har glömt redan?, frågade jag nervöst.
- Tror du jag är en guldfisk eller?, sa hon och fnittrade.
- Vad då guldfisk?
- Guldfiskar glömmer allt efter 5 sekunder, dummer. Det är därför dom simmar runt i sin skål hela tiden för när det gått 5 sekunder så tänker dom: Oj vilken fin skål, jag ska simma runt och tittar lite. Och så fortsätter det till dom dör.
Jag började skratta efter hon avslutat den sista meningen. Hon lät så seriös när hon sa det men hennes ljusa röst fick henne att låta som en barnunge.
- Vad skrattar du åt?
- Neh inget. Men hur gammal är du?, frågade jag henne.
- 16, själv då?, sa hon med den ljusa rösten men ändå så fagra.
- Mycket intressant, för det är jag med.
- Vilket sammanträffande. Det här kanske är ödèt, det kanske är meningen att vi ska gifta oss och få nio barn och leva lyckliga i alla våra dagar.
Mina mungipor drogs uppåt och ett leende sprack ut på mitt ansikte och ett skratt flög ur min mun.
- Vi kanske borde träffas först, sa jag och försökte låta självsäker som säkert blev ett misslyckande.
- Såklart! Hur ska man annars kunna tillverka de nio barnen?, sa Tina.
- Måste du vara så...rätt fram?, fick jag fram.
- Men jag skojar ju bara med dig, sa hon lätt.
- Så du vill inte träffas, sa jag och hörde hur det lät som en besviklese.
- Det sa jag aldrig men jag vet inte ens var du bor. Var bor du?
- Grebbestad, och du?
- Du måste skoja?! Jag bor ju också där, sa hon och chockat.
- Varför har inte jag sett dig förr då?
- Jag är nyinflyttad.
- Okej..., sa jag tyst.
Tystnad. Jag hörde hennes andetag, de lät så fridfulla. Men också som några andetag man borde skydda, så de fortsätter komma ur hennes mun. Jag vet inte varför men jag kände hur något brände mot min ögonlock. Jag vill skydda henne, vet inte varför men jag måste.
- Möt mig vid båtarna, du vet vid affären, sa jag så tystnade avbröts.
- Visst, vi ses där om 15 minuter, sa hon och la på.
Jag drog bort telefonen från örat och tittade på den där den låg i min hand. Varför ville Columbus att jag inte skulle svara? Vad kan vara så fel med henne egentligen?
Jag gav upp med att försöka komma på vad det var som inte stämmde och gick ut ur mitt rum och in i köket. Jag tog ut ett mjölkpaket. Jag tog ner ett glas från en hylla och hällde upp mjölk, vände mig långsamt om och mina ögon såg mamma stå vid ingången till köket och titta på mig med ett leende på läpparna.
- Är du redan vaken?, sa hon och räckte handen mot mig som om hon ville ha mjölken. Jag gav den till henne och jag tog det lilla som fanns kvar i paketet.
- Jag blev själv lite chockad av att jag vaknade så här tidigt, sa jag.
- Det kanske är tidigt för dig men för mig är det sent. Halva morgonen har ju gått, sa hon och skrattade lite smått.
- Men jag måste dra nu, sa jag och började gå ut ur köket.
- Vart ska du?, ropade mamma efter mig.
- Ska träffa en...kompis, jag är hemma om nån timme kanske. Du kan ringa mig på mobilen om du vill.
Jag slängde på mig jackan och skorna.

Jag gick långsamma steg mot den lilla hamnen vid affären. Jag såg hur mina andetag förvandlades till ånga framför mig. Isatappar hänger nedför ett tak på en gammal resturang. Så vackert. Det finns så många vackra saker på denna jord som vi inte lägger märke till. T.ex isens glans. Det lyser om den. Underbart kallar jag det. Jag sätter mig ner på en bänk vid vattnet och tittar på isen. Varför sitter jag här? Jag har aldrig träffat henne. Men det kändes så....rätt. Jag vill träffa henne.
Någon knackar på min axel och jag vänder mig om. Jag ser en ganska kort tjej med svart axellångt hår och bruna ögon. Ögonen tittar in i min som dom söker efter något, något som gömmer sig. Jag reser mig upp och jag ser att hon är ca tjugo centimeter kortare än mina 1,80 cm. Det vill säga ungefär 1,60 cm. Vi bara tittar på varandra, från topp till tå. Jag känner att det är nått som gömmer sig i hennes ögon, att hon har en hemlighet.
Hon särar på sina läppar och säger:
- Du döljer något.
Jag blir häpnad av att hon sa så för jag tänkte ju precis att hon hade en hemlighet.
- Och du har en hemlighet, sa jag och tittade in i de bruna ögonen som lyste som två solar.
Jag såg något i henne som ingen annan sett i henne och hon gjorde det samma.
- Det här är vad alla pratar om, sa hon och det kändes som hon kom allt närmare mig.
- Ödèt, sa jag.
- Kärlek vid första ögonkastet, sa hon så det lät som hon avslutade min mening.
Jag behövde inte samla något mod för att ta ett steg närmare henne. Hennes läppar måste nog haft en sorts magnet i sig för helt plötsligt var min läppar mot hennes och min hand var på hennes nacke.
Hon smakade så gott. En mix av saliv och jordgubb.
Precis som ett mirakel!