Jag hatar dig
som för några år sedan kom in i butiken en kväll med dragen revolver,
satte den mot tinningen på min dotter när du samtidigt skrek åt henne
att hon skulle öppna kassalådan där hon satt som extra kassabiträde
för att tjäna några extra kronor efter skolan på sitt extraarbete.

Jag hatar dig
för hur du tvingade ner henne på golvet och skrek åt henne
att hon skulle snabba sig på trots att hon, lugnt, försökte förklara för dig,
där du stod maskerad, att det var fördröjning i kassalådan,
och att det skulle ta en stund att få upp den.

Jag hatar dig
för vad du då gjorde, för att du osäkrade din revolver när hon stod där på knä,
rädd, rädd, rädd
och hon dessutom upptäckte att hon plötsligt var ensam.
Hennes kollegor hade hunnit gömma sig.
Kunderna som stod en bit ifrån tittade sig runt åt annat håll i rädsla.

Jag hatar dig och dina gelikar
som nu i förmiddags, den 20/2 09, slog till mot Handelsbanken i Nynäshamn
och då utsatte en av min dotters närmaste kamrat för samma sak.
Hur dom backade in en bil i banken, sköt i luften och kamraten
som då satt i kassan, kastade sig ner under disken
medan dom röjde med motorsåg och tog bankchefen som gisslan,
satte motorsågen mot hans hals för att dom skulle få sitt byte.
Hur dom därefter satte eld på bilen som då
fortfarande stod till hälften inne i banklokalen
men drogs ut av några rådiga ur allmänheten.

Jag hatar er
för att ni samvetslöst inte hade en tanke på vad som skulle hänt
om dessa personer inte hade fått ut bilen i tid.
Min dotters väninna som i sin mobiltelefon skrek ångestfullt till sina nära
när hon då tillsammans med sina kolleger låg gömd på toaletten
under tiden massakern pågick utanför dörren.

Jag hatar er
För att nu har dotterns väninna en läng väg av stödsamtal
och psykiatriska kontakter framför sig precis att kämpa sig igenom
precis som min dotter hade. Men det skiter väl ni i.