Alla meningar sprack, blev tomma ord
Kvar fanns en ensam överlevande fras
Den enda satsen som fylldes av en mening
Att drömma att man har vingar
Alla toppar som föregicks av nerförsbackar
Men gravitationen hungrade, slukade
farten tilltog
Då började den enda mening med mening snubbla
Luften mellan orden sprack, de föll isär
Baklänges blev alla nerförsbackar uppförsbackar
Som ledde till oömma dalar
Solen lät inte sina barn leka där
Det deprimerade gräset orkade inte leta sin väg upp
Där stod vattnets molekyler stilla
Meningens ord
For runt liksom i ett kalejdoskop i mitt huvud
De hade förlorat sitt sammanhang
Men jag mindes klart och tydligt
Deras struktur
Hur de såg ut på min röda piedestal
Vaga konturer träder fram igen
Men det kött, de organ, som en gång fyllde dem
Spreds en gång ut över landskapen
Torkade in i jorden