|
|
skelett
Jag lyfter världen svagt över mitt huvud. Bär fram undergången, själva uranet. Det är varmt där jag bryts sönder och försvinner ut i nätter, bort från diskoteken. Någon uppfann asfalt och nu slösas den ut över vägarna. Så mycket arbete, vad kommer sen. Vilka liv ska vi ha, du och jag som bodde i slottet, tvårummaren och sist på var sida om uteliggaren. Blomfält i växthuset, allt drivs upp, drivs bort. Där kommer våren. Där gick sommaren. Vi hade armar och händer, nu är vi bål. Vi ligger tre meter från varandra i en gympasal. Det är en bragd sägs det, att vi lever. Vet man inte livet vet man inte döden. Kärlek är för döende och invalider. Jag älskar dig. Hästhagen har tre hästar, två bruna och en brun. De svälter. Bonden söker fru. Desinfektionsmedlet rinner över mig, jag kan inte smittas. Jag smittar, smiter genom kulvertarna och följer den gula linjen ut mot skymningen. Där i den diskreta staden får jag främmande saliv i örat. Människan är äcklig, jag vänder tillbaka in i kulverten och låter allt falla, smugglar tillbaka skelettet ner i jorden.
Fri vers
av
Christer Eriksson
Läst 1052 gånger
och
applåderad av 39 personer
Publicerad 2009-02-23 09:58
|
|
|
ulli
"människan är äcklig"
behöver jag säga mer!?
2009-03-29
|
|
|
|
Per Teofilusson
Är vi (du, jag?) den första generationen i detta land (på mycket länge) som hela livet undrar vart vi är på väg? Satt på ett svenskt skidhotell i förra veckan där min sons kusin ideligen knappade på tv´ns kanaler fulla av vit amerikansk skrattande skrikande dumhet så enveten och så plågsam att han (kusinen) till slut såg både ledsen och trött ut, medan man samtidigt i Gaza samlar in pengar för att bygga upp en slags elementär civilisation. Det här du skriver om handlar om planeten och jag tycker du tar ansvar. Tack för det här perspektivet!
2009-03-02
|
|
|
|
Människa
"Det är en bragd sägs det, att vi lever. Vet man inte livet vet man inte döden. Kärlek är för döende och invalider. Jag älskar dig."
Första meningen där, vackerhet! Och så helt plötsligt apropå inget "Jag älskar dig". Precis som man tänker om man är en människa. Inte mer sammanhängande än så. och inte fulare heller, egentligen.
2009-03-01
|
|
|
|
Anna Frölander
Jag tycker det är intressant att koppla din text som helhet till rubriken, tänker att det är som att karva bort lagren, för att slutligen hamna längst in, till kärnan, till den konstruktion som håller uppe jaget, den dubbla människan, med sin gemenskapslängtan och sin ständiga tillförsikt till utanförskapet. Ibland går det inte att välja. Det är som det är. Skelettet, det sista som förmultnar.
Du har ett otroligt exakt språk, du sätter fingret på ständigt nya punkter, jag häpnar, överväldigas. Inget lämnas vind för våg. Du har känslan. Du kan konsten att berätta, att gestalta utan att köra över läsaren. Och inte heller låter du språket köra över dig, du släpper kontrollen, men fångar upp den igen. Det känns som att du verkligen vet vad du gör, hur du ska balansera. Jag är väldigt svag för stycket om hästarna. Där finns tydligt den där kontrollen/icke-kontrollen. Tycker också om att jaget är med i första och sista stycket, det ger något extra, en inramning, ett händelseförlopp att följa. I de två övriga styckena, finns ett jag och ett du, ett vi. En svunnen tid eller i alla fall förgänglig tänker jag där. Att först som sist har man bara sig själv, hur gärna man än önskar att det var på annat sätt. Det är därifrån allt startar, slutar.
En parentes, men jag vill säga att jag inte är förtjust i ingressen, inte här, inte sådär. Texten talar för sig själv, tycker jag. För mig räcker det.
Tycker att det finns starka toner av undergång, ett slags utmätt tid. Det är steg neråt. Det vi gör mot oss själv, det vi gör mot varandra. Fattigdom, gnistrande kristaller. Förgänglighet. En del kärlek. Som en lina att glida fram på. Starkt. Inträngande. Svidande. Och nåt så bra att jag svettas.
2009-02-26
|
|
|
|
katt.inc
Jag är så jävla kass på att skriva kommentarer just nu men din dikt är mycket bra och det bränner bakom ögonlocken när jag läser den, det får mig att inse att jag blir berörd. Du liksom svetsar hål i mig med dina ord och känslan jag får är obehaglig, en slags katastrof och undergångskänsla. Du är skicklig, poet och människa. Tack.
2009-02-25
|
|
|
|
mayhem and order
Motpolerna som är så sammanlänkade,
det ena kan inte vara utan det andra
och du skriver in så mycket, så mycket.
Kulverten ja, och människan är äcklig,
när man granskar hennes verk och varande.
Fy!
men samtidigt;
"Kärlek är för döende och invalider. Jag älskar dig."
-ja vad gör vi, med varandra och platsen vi lever på?
Att älska är så stort
(fast om man bryter ned det är det så basalt),
att hata också och allt går runt i vår fina mekanism
...leva och dö, hata och älska.
Jag tycker om ingressen,
martyr i mina ögon
och det småvänder sig i magen.
Men alla vill vi vara älskade så...skål!
Du har skrivit
en förbannat bra text!
2009-02-25
|
|
|
|
Maria Zena Viklund
smugglar skelettet tillbaka ner i jorden
och ja hur mycket sårvätska ska vi behöva dricka innan,
gillar det här, mycket bra skrivet!
2009-02-23
|
|
|
|
Mr Lindemann
Texten känns som en övergiven måndagmorgon där ångesten försöker vira in sig i de grå täcket som är ett enda hål. Hålet att försvinna i och begrava sitt inre sårdränkta innanmäte. Ett innanmäte som skaver märgen ur hoppet om en måndagskväll utan sömn
2009-02-23
|
|
|
|
Nina Ahlzén
mm..sorg, gillar ingressen, undrar samma sak. Ja, "människan är äcklig.."
Din dikt är en riktig feelbadtext. Den träffar hårt i denna tid, tack.
2009-02-23
|
|
|
|
Pytti
Helt fantastisk och bokmärkt.
Svårt att sätta ord.
Men den griper tag och rycker med...
Tack
2009-02-23
|
|
|
|
Daniel_78
En bra start på veckan, eller nej. Det är smog
och en jävla svart snö därute. Det gröna som
spricker ut då och då, sticker i hjärtan. Det
gör fan inte det hela bättre.
Välsvarvat och berörande är texten. Tycker om
språket, formen och de skiftande styckena som
du drar fram.
Jag spelade spelet Fallout under 90-talet.
Jag tänkte lite på det när jag läste.
2009-02-23
|
|
|
|
Melona
Ja,
hm...
tack, måndag och resten av veckan kändes lite lättare,
fasen vad bra, vad gör att jag tycker det då, din språkkänsla, lättheten i det tungt allvarliga, hur orden gräver själklara gångar in till hjärnan, möter liknande tankar om E20, E6 och asfalt, olja, bensin
kärleken, vad kommer efter den, hur komma efter den?
livet - döden.
döden - livet.
alla dessa motpoler som är och finns,
skelett är det motsatsen till köttet, kroppen?!
jag vet inte, det spelar mindre roll.
hela dikten är citat
och jag älskar inledningen och slutet
wow!
2009-02-23
|
|
|
Nästa text
Föregående
Christer Eriksson
|
Se alla
