Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

när tid rinner längs väggar

 

 

det är som om

minuterna skyggar, förtvivlat drar sig mot hörnen när 

alla aningslösa sekunder

slutligen lossnar. släpper sitt grepp.

 

helt ljudlöst faller de. mot mig.     som om.

tystnad bara är ett ord

inte ett tillstånd.

och jag viskar dröjande ord 

till de tummade, kvardröjande almanackor

som likt yrsnö samlas i drivor, lägger sig mot min kropps

frusna vävnad

 

viskar: sekunderna är döda. alla de

som ratades.

som blev över.         de dog

sedan blir det tyst

 

tills innan grynings rodnad

då, när fajten mot vargtimmen går

den timme som vädrar blod.       

repas där mitt jag. släpas jag sakta i förfluten tid

dras mot djupet

 

det är inget annat än ett veritabelt

gungfly.   dy.

 

jag sargas men överlever.

samlar allt som är tid, dess ände, dess början

i mina uppsträckta händer

de som kan anas. ovan stilla yta

och det är inte skottår, inte sommar.

inte ens fredag.

 

det är ingenting.

 

återigen har jag glömt.     att låsa.

om mig

glömt att skydda mig mot det röda.

 

det kommer att ta 

 

tid.

 

 

 




Fri vers av Nattviol
Läst 220 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2009-02-24 23:05



Bookmark and Share


  L Patrik W Johansson VIP
Och i bakgrunden ett bildspel av Dalis rinnande klockor (eller var det bara i mitt inre bildspel)
Skönt att läsa ord och se att bra ord finns, själv är jag tom för tillfället har nog överskrivit och överskridit på alla plan sedan jag kom hit...bläck...slut i pennan vilket inte är någon ursäkt med tangentbord

Be well,
LPWJ
2009-02-25
  > Nästa text
< Föregående

Nattviol