en grå tisdagsförmiddag

stressad med skallen

full av komihåg att ingen tid

har man aldrig sådär

passerade jag en dam

 på konsum som grät

där i gången

 hejdlöst naken i sin sorg

över mjöl och sockerpaketen

utan att vika med

sitt sköra ansikte

skrek hennes skalade

tankelinjer ett

förtvivlans  ögonblänk

såg hon rakt på mig

 sådan gråt kräver respekt

jag hoppas  att hon

kände den...