Igår mötte jag Mirjam, härligt, glada och underbara Mirjam.
Plötsligt stod hon bara där framför mig och verkade lika glatt överraskad som jag.
Minnena överväldigade mig – din närvaro likaså.
Igår fick jag ett mycket dystert besked men Mirjam fick mig att känna hoppet spira.
I likhet med Moses i vassen skulle räddningen kanske också komma till mig. Mirjam räddade livet på sin bror, kanske hon också räddade livet på mig - bara genom sin uppenbarelse? Jag tolkade henne som en metafor för att du ännu går bredvid.

Igår smädade jag dig, grät jag och förbannade all världens orättvisor.
Jag bespottade din park och allt det jag trott på. Förlåt mig Mästare men ibland är tvivlet större än kärleken.
Varför just jag, varför just nu och varför gör du inget… eller är det just det du gör?
Du kanske inte orkar vänta längre…
Kommer jag att ligga fjättrad likt en annan Frida Kahlo kanske bara om ett år?
Vet du att hon hette Magdalena i andra namn… men det klart att DU vet!
Kommer jag att få ännu en chans eller är det dags att börja räkna dagarna nu?
Inatt kom du till mig igen efter att jag somnat med mina intorkade tårar på kinderna.

Gitarrer som spelade och någon som sjung ”Stairway to heaven” väckte mig ur min slummer och jag försöker förstå, men du är så obegripligt obegriplig och i dunklet av allt det ledtrådslika kan jag bara ana…
Men jag inser ju att jag någonstans är ute och cyklar – igen…
Hur ska jag kunna gå på schackrutigt golv när jag inte ens kan SE klart?
Snälla, kan du måla en tavla så att jag förstår – dina bilder kan jag ännu läsa utan lexikon. Jag hoppar gärna över trappan så länge…