Jag står upp till midjan i lera. Brun gegga som luktar kvalmigt omgärdar hela min underkropp, och jag sitter fast, fängslad i denna dystra, mörka sörja av förmultnad växtmassa, vatten och sand. Långsamt sjunker jag ner, jag omsluts av den tunga massan, samtidigt som det svaga ljuset omkring mig helt försvinner. När jag sjunkit ner så långt att min haka börjar försvinna leran är det redan helt mörkt, becksvart, inget syns, inget finns. Inget förutom jag och geggan. Jag gör inget motstånd. Det är så enkelt, så bekvämt, detta smygande mörker som långsamt suger tag i en och gör färden här ifrån så enkel. Inga avsked, inga ord. Bara tårar. Värmen i min kropp avtar, den lilla av gnista liv som skymtat i mina ögon har slocknat. ”Hur är läget?”, frågar mina vänner. ”Bara bra”, svarar jag.