Skrattandes gråter den värsta av hycklarna
Det där tomma skrattet som väter ögonen,
utan att folk förstår

I gryningen vaknar han mellan svettblöta lakan
skakar och fryser

Ni ler åt hans dagliga jargong,
åt hans löjliga sånger och mummel
och tror att ni förstår

I slutet sitter han där, med kniven mot strupen
ensam och ryser