Jag yssnar inte på vad de tre personerna som sitter där framme pratar om längre. Hjärtat bankar, hamrar och slår så hårt i bröstkorgen att det är det enda jag hör. Hjärtat får liksom hela kroppen dunka. Dudunk, dudunk, dudunk. Vad har jag gett mig in på. Vad har jag gett mig in på. Vad i helvete har jag gett mig in på. Orden upprepas, tapetseras på insidan av mina ögonlock. Plötsligt reser sig personerna upp från stolarna och börjar plocka undan dem. När Hannah återigen står framför mikrofonen för att presentera nästa person vilket är jag funderar jag på att backa ur. JAG. VILL. INTE. GÖRA. DET. HÄR. Men det känns som att jag måste, måste utmana mig själv, bli starkare, bli ny. Jag förstår inte hur jag kan ta ett endaste steg på dessa darriga, vinglande ben men plötsligt står jag framför mikrofonen, vecklar upp det skrynkliga pappret och börjar läsa. Efter det har jag ingen riktig koll på vad jag gör eller vad som händer. Snabbt, snabbt, snabbt läser jag allt som står på pappret. Alla de ord och meningar som förut betydde någonting för mig låter nu så fånigt, dumt och alldeles för naket. Allt jag ville säga hasplas ur mig nervöst och liksom ofrivilligt. Publiken förstår nog ingenting. Inte en enda gång vågar jag titta upp från pappret. Vill inte veta vad jag kan finna i publikens ansikten. Ögnande blickar som ser rakt in mig där hjärtat kastar sig mot revbenen slår upp djupa hål i mitt redan trasiga självförtroende. Ilsket, envist för att jag vänder ut och in på mitt inre så att alla kan se. Texten tar slut och nästan innan den gör det tackar jag för mig och snubblar klumpigt mot min plats.
Inuti
Där sträcker jag på ryggen, blir ett sockervaddsmoln, studsar som en pingisboll genom världsrymden