Jag förstår verkligen inte människor.
Vi måste vara de svåraste djuren som finns
Istället för att tala om vad som är fel, sitter vi med öppen mun och bara stirrar in i väggen och väntar på att någon ska fråga hur vi mår. Men när väl den frågan kommer så svarar vi oftast
Ingenting, Eller Jag vill inte prata om det.
Varför gör vi så?

och när vi förlorar någon närstående, tillexepel någon flyttar, reser utomlands, hittar pojkellerflickvän,
så bryr vi oss inte om de vi har kvar, utan vi ältar det förflutna, vi sörjer de som försvunnit och ligger hemma i sängen och tycker så synd om oss själva för att
alla bara skiter i oss!
Vi är så uppe i våra egna problem och så fast vid att ligga och tycka synd om oss själva, att vi inte märker när de som verkligen älskar oss, verkligen bryr sig om oss, kommer fram och frågar hur vi mår.
och när vi väl gör det.
Så behandlar vi dem som skit.
varför?
Jo, för vi är så otroligt oroliga att de ska lämna oss också, att de också ska flytta eller hitta någon annan.
Någon vackrare eller bättre än oss själva.
och istället för att säga det, istället för att berätta att vi är oroliga över detta,
eller vara rädda om dem vi faktiskt har kvar...
så sårar vi dem
Vi gör dem så illa
gång på gång.
Och vi tänker inte på att efter första, andra och tredje gången vi sårat dem, så finns de ändå kvar. De står liksom ut med våra utbrott, våra tårar, våra hårda ord och kalla blickar.
De står ut
För att de älskar oss, förstår oss och vill vara med oss.
Men det förstår inte vi, Så vi fortsätter såra.
tills det inte finns någonting kvar
vi sårar tills vi har förlorat det enda vackra vi egentligen haft.
För de orkar ju inte längre,

De kan inte ta vår sorg, vår skit som går ut över dem,
Bara för att vi är så rädda att förlora dem.