Du, du sover ännu.

Morgonen rodnar över skogstopparna och ljuslyktan fladdrar i nattfrosten. Natten har varit för kall för citronträdet och jag har tänt tolv värmeljus på balkongen.

Jag skriver för hand. Jag vill inte att någon ska läsa mina trevande bokstäver, mitt tafatta försök till liv. Inte du, inte ni och inte Du, min älskade.

Jag skriver om oss, men det handlar om mig. Allt detta är samma jag.

I mig är orden om dagarna då kundvagnen gick av sig själv mellan hyllorna på ICA, och tankarna på dig bar mig på luftkuddar av leenden. På min hud är återseendets omfamningar i ankomsthallarna. Under fotsulorna avtryck av himmelsvävande, tidlösa promenader genom dimridåerna, förvirrade i varandra. I mig är långsamma varma lördagsmorgnar, frukostar till Atlantvågornas brus och livsdjupa, hudnära samtal. Mellan alla dessa rader vilar det osannolika i att just vi möttes i orden.

I mina hudveck skaver frusna ord av ovilja och instängdhet. Dagarna då allt är det stora allvaret av fantasilöshet och orörlighet. Där skrattet hålls tillbaka av rädslan. Jag dröjer i gliporna av lycka och uttalar dem högt för mig själv. Upprepar dem för att de ska räcka ett tag till, som tuggummi som för länge sedan tappat sin smak men stillar hungern ett tag till.

Det finns platser där jag är jag. Där skratten ekar och orden flödar fritt. Där tilltalet är varmt av intresse och rakt av omsorg. Jag kastar mig mellan oändlighetens nära rymder och avståndets kyla. Allt detta är samma jag.

Jag skriver om oss, men det handlar om mig. Alltid och ytterst. Handen glödritar bilderna, hjärtat skärskådar orden. Vem gör jag mig själv till?

Innan du vaknar skriver jag mig ut över staden och glider ut ur ordens och tankarnas skruvstäd.

Det är lördag morgon.