Prolog.

Alice Emilia Samasdotter är trött. Hon har gått jättelänge, men inte kommit någon vart. Fortfarande ser hon slottet borta vid bergen. Fortfarande kan hon känna lukten av smedjan. Men hon vet att det bara är hennes kläder som luktar. Snabbt springer hon, men hon vet att han kommer efter.

Det har han alltid gjort…

--------------------------------------------------

1.
Alice berättar

Alla var i full gång med att förbereda sig för resan, och Jacquie väntade på att jag också skulle börja packa mina grejer. Jag hade ingen lust att varken packa eller åka någonstans. Jag trivdes bra här, här med Jacquie och Nell och Birk och alla andra. Men gud hade inte skött sitt jobb. TB - Tuvikens Barnhemskommité, hade beslutat att jag och många andra barn skulle flyttas till “något bättre”. De är dumma i huvudet, det här barnhemmet är så mycket bättre än någon gammal fosterfamilj! Men de gav sig inte. Förmodligen berodde det på att vårt barnhem inte var så uppskattat i trakten. Nästan alla skvallrade om oss, men det brydde jag mig inte om. Det var det bästa barnhem som fanns! Förut, när jag var liten och precis kommit till barnhemmet, var det ett populärt ställe. På den tiden styrde folk sina intryck efter vad de upplevde och hade inga fördomar om oss. Men tiderna har försämrats i och med att vi fick Lucan den förste som kung. Han var ond, det var i alla fall vad Jacquie hade sagt till mig. Och det var säkert sant, eftersom barnhemmet hade försämrats så mycket på sista tiden. Det var hans fel, alltihop. Han höjde skatterna för de fattiga och sänkte dem för de rika.
Jacquie var som en storasyster för mig. Hon hade tagit hand om mig när jag var liten och ny på barnhemmet. Då blev det lite mindre otäckt med allt nytt som jag tvingat mig igenom under de där hemska veckorna när jag reste till Tuviken. Hon hjälpte mig med dialekten, gav mig hennes urvuxna kläder, tröstade mig när jag grät av hemlängtan, var där. Nu var allt det där slut, jag skulle aldrig få se Jacquie igen.
Det var hennes tröja jag hade på mig nu. Lukten av Whole Magic, parfymen Jacquie alltid använde, steg sig upp från tyget och in i mina näsborrar och jag kände hur jag var påväg att börja lipa.
“Alice!“ hörde jag Jacquie ropa från köket. “Är du färdig med dina saker? Tåget går om en timme och vi måste hinna till stationen också.” Hon gick fram till mig. “Men Alice! Gråter du?”
“Nej, inte alls”, sa jag fast jag hörde hur dumt det lät eftersom jag hade ögonen fulla med tårar. Jacquie kramade om mig. En lång, lång kram, och det blev lite varmt längst in i alla fall.
“Det kommer bli jättebra”, mumlade hon i den stickade tröjan som var hennes. Den var alldeles för stor för mig och gick ända till knäna, men jag älskade den så mycket. Jag önskade så att jag kunde ta med mig den, ja jag önskade att jag kunde ta men hela Jacquie. Men jag var ingen barnunge längre, jag fattade att det var omöjligt. Men det kändes så hemskt att jag grät ännu mer.
“Kära nån, jag tror att vi får ta och hämta lite papper”, sa Jacquie och sprang iväg. Hon kom tillbaka med några papperservetter. Jag snöt mig, torkade tårarna och försökte se glad ut.
“Jag vill inte åka, Jac”, snyftade jag.
“Det vill jag inte heller, men jag är rädd att det inte går att göra någonting åt det. Vi får hålla kontakten med brev, jag lovar att skriva varje helg. Seså Alice, se inte så moloken ut! Du kommer säkert att få det jättebra, jag har hört att dina fosterföräldrar ska vara rysligt rika!”
“Jag struntar i om de är rika”, mumlade jag tyst eftersom jag inte ville verka oförskämd. Jag skulle säkert få det bättre där än på barnhemmet som höll på att gå i konkurs, men det skulle ändå inte vara samma sak som att bo här.
Jacquie kramade om mig en sista gång, sen reste hon sig och tog mig i handen, ledde mig bort från allt som varit mitt liv. Jag skulle få ett nytt liv nu.
“Har du allt?” frågade hon utan att titta på mig. Jag tror hon grät också.

Tåget skulle inte komma förrän tjugo över, så jag kunde säga adjö till alla ordentligt i alla fall. Nell ville inte heller att jag skulle åka, utan klängde på mig hela tiden.
Nell var ungefär det samma för mig som jag var för Jacquie. Jag tog liksom hand om henne, hon var som min lillasyster. Hon var om möjligt ännu mer otrygg än jag var när hon kom till barnhemmet, lämnad av sina föräldrar och med sin storebror i släptåg. Vi blev snabbt vänner, inte bara jag och Nell utan även jag och Birk, hennes storebror. Plötsligt kände jag hur mycket jag kommer sakna Birk. Så fort det blev vår sprang vi ut och spelade boll i trädgården, fastän Gamma, den älsta kvinnan på barnhemmet som också var Jacquies mormor, tyckte att flickor inte skulle spela fotboll. Vi klättrade i träd också, och gungade, gjorde kojor högt uppe i träden. Nell kunde stå och titta på, med den där tummen i munnen som hon alltid hade. Ibland kunde hon känna sig utanför och börja gråta, och då fick jag alltid komma ner från kojan och trösta henne. Åh vad jag skulle sakna de båda syskonen!
Jag kände hur jag var påväg att börja gråta igen, men lyckade hejda tårarna när jag såg att Birk kom gåendes mot tågstationen tillsammans med sin Carinna, som äger barnhemmet. Han hade samma kläder som första gången vi träffades, när han knackade på dörren till barnhemmet och jag öppnade. Svart skjorta, vita kortbyxor och svart keps. Skor hade han varit utan, förmodligen hade de inte haft råd med det. Nell hade också kommit barfota.
Och så kom tåget och Jacquie puffade upp mig i vagnen tillsammans med Josha, skomakarens dotter som var tolv, Sam, en kille från barnhemmet som brukade leka med mig och Birk och några andra barn från barnhemmet brevid som hette Vår Fru. Vårt barnhem brukade kallas Apelhem, eller bara Apel.
“Lova att skriva”, sa hon innan vi skiljdes åt vid tågvagnsdörren. “Lova!”
Dörrarna sköts igen och bruset från stationen försvann. Jag trängde mig fram till närmsta fönster och vinkade till dem på perrongen. Alla vinkade tillbaka, och Jacquie vinkade så mycket att jag blev orolig för att hennes hand skulle gå av. Jag stod kvar där länge och tittade ut, på vår stad Tuviken och på min barnhemsfamilj som jag aldrig mer skulle få se. Plötsligt kände jag en hand på min axel och jag blev så rädd att jag hoppade till.
“Det kanske är dags att hitta sin kupé nu, lilla fröken!”
Bakom mig stod en tågkonduktör och flinade. Jag trängde mig förbi honom och började leta efter min kupé. Nummer arton skulle jag vara i.

TO BE CONTINUED...