Resumé: Alice, 11 år, tvingas lämna barnhemmet hon växte upp på i staden Tuviken, och ska åka till sina nya fosterföräldrar i fantasivärldens huvudstad Lamia. Samtidigt får en ung häxa i staden Eksnö reda på en chockerande nyhet angående familjen.

5.
Anabel berättar

När jag kom hem satt mor och skrev som vanligt. Jag satte väskan på golvet i hallen och gick in till henne.
“Vad skriver du”, sa jag men jag visste redan. Det var recept till apoteket. Det är mycket användningsbart att kunna behärska trolldom i Eksnö, folk blev som tokiga om medicinerna som botade fem gånger bättre än vanlig salva. Det var på det sättet vi kunde försörja vår familj, genom att sälja recept på nya mediciner till apoteket.
“Jag har inte tid just nu, Ana”, sa mamma och tittade ner på det hon skrev. “Men vid middagen måste jag prata med dig om en sak.”
Jag blev fundersam. Vad kunde det vara? Mor brukade aldrig vänta med att berätta något för mig, och detta kunde vara en dålig nyhet. Min far var borta just den här veckan och arbetade i skogen. Tänk om det hade hänt honom nåt?
“Vad har hänt?”, frågade jag mor.
“Åh, Ana, jag måste få färdigt det här tills ikväll. Kan vi inte prata om det vid middagen istället?”, svarade mor och tittade på mig för första gången idag.
“Visst.”
Jag gick in till Dove som också satt och skrev. Den här gången visste jag faktiskt inte vad det var. Jag böjde mig över hennes axel och hann skymta orden “Kära” och “Evan” innan hon skrämt vände upp och ner på pappret.
“Vad var det där? Ett kärleksbrev?” skämtade jag.
“Nej! Och dessutom ska du skita i vad jag skriver”, fräste hon åt mig och lade armarna på brevet.
“Förlåt då”, sa jag.
Dove suckade, lade undan pappret och vände sig om mot mig Ögonen var trötta, hon hade nog varit uppe igår natt.
“Hur var resan? Mötte du några andra förstaårs-häxor?”
“Nej. Men jag mötte en flicka på tåget.”
“Trollkunnig..?”
“Nej, men hon var trevlig”, sa jag.
“Hur gammal var hon? Var kom hon ifrån?” fråga Dove och vägde på stolen lite.
“Det vet jag inte. Tolv tretton år skulle jag tippa på. Och hon kom från Tuviken, skulle till Lamia.”
Dove gjorde stora ögon, precis som jag gjorde på tåget.
“Åkte hon ensam? I den åldern?”
Jag nickade.
“Modigt. Jag skulle aldrig vågat göra det”, sa hon och vägde på stolen ännu lite mer. Plötsligt hördes ett skrapande ljud från trägolvet, i nästa sekund ett stort brak och så låg Dove på golvet och skakade av skratt. Jag kunde inte heller hålla mig, utan skrattade så tårarna rann. Mamma kom in och blev irriterad på oss för att golvet blivit repigt. Det är så typiskt. Bara för att man är tvillingsystrar behandlar folk oss som en Anaodove-klump. Anaodove diskar slarvigt. Anaodove kan inte skilja på kummin och basilika. Om Dove kommer för sent så är det Anaodove som inte kan passa tiden. Förstår ni vad jag menar?
Mamma skakade på huvudet när vi bara skrattade.
“Maten är klar i alla fall”, sa hon och gick ut i köket igen. “Res upp stolen och kom.”
Så vi satt i vårt trånga kök och åt blomkålssoppan från igår och jag väntade bara på att mamma skulle berätta vad det var för sak hon ville säga mig.
Inte förrän jag insåg att det var min tur att diska kallade mamma till sig mig och sa att jag kunde diska senare, hon behövde prata med mig.
Äntligen!
Vi satte oss i soffan och mamma bet sig i underläppen. Hon såg bekymrad ut. Tänk om det var någonting med pappa ändå! Fast jag slog genast bort tanken, eftersom det var löjlig. Skulle det vara något som hänt skulle Dove också veta om det.
“Nu är det såhär”, sa mamma, “att apoteket tycks ha skaffat sig en till hushäxa. Det betyder att jag måste jobba ännu hårdare än jag redan gör för att vi ska kunna ha råd med mat på bordet.”
“Oj”, sa jag för det var det ända jag fick fram, för jag var så lättad att det inte hade hänt någonting med pappa. Men sen blev jag orolig igen. Tänk om vi stod inför en ekonomisk kris? Men mamma såg min skrämda min och log lugnande.
“Det är ingen fara, Ana. Vi… jag tänkte bara… vad skulle du säga om att flytta till Lamia och gå på Internatskola där i ett år?
Orden kom som en bomb. Jag var tvungen att upprepa dem för mig själv tyst så jag var säker på att jag hört rätt.
“La…Lamia?” stammade jag förvirrat. “Ska vi flytta till Lamia?”
Mamma skakade sorgset på huvudet.
“Vi tänkte… Dove måste ju ändå göra klart sina studier, men du har ju sagt att du kanske vill sikta på en framtid utanför trolldom och häxkraft, så jag tänkte fråga dig om du… om du skulle vilja åka ensam?”
Jag tänkte igenom hennes förslag. Åka ensam till huvudstaden? Och dessutom bo där ett år, på en internatskola för icke trollkunniga? Visst, jag har aldrig tyckt om tanken att bli som mor när jag blir stor. Kanske var det dags att ändra min framtid nu.
“Jag vet inte”, mumlade jag, för jag hade liksom inte tagit in allt än.
“Du kommer säkert att få det bra”, sa mamma fort. “Brimmings skola och internat tar mycket väl hand om sina elever. Jag har redan pratat med rektorn och visat dina betyg, och de verkade mycket imponerade. De är villiga att ta emot dig när du åker om några veckor. Undertiden du är borta hinner jag få ihop lite mer pengar, men just nu ser det inte ut som om maten kommer räcka för er båda.”
Jag satt tyst, för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var ju faktiskt fjorton år gammal, det var tid för mig att få klara mig själv lite.
Mamma strök mig på ryggen över det randiga förklädet.
“Hur tycker du det låter, älskling?”
Jag tog ett djupt andetag. Det kändes som om jag skulle svimma.
“Det låter…”, sa jag och harklade mig. “Det låter underbart.”