Pojken satt på fönsterkarmen. Den natten så som alla andra. Ljuset från en lyktstolpe utanför fönstret lyste upp hans bleka ansikte. Han var vacker. Det var han alltid.
De hade aldrig sagt något till varandra. Moon hade bara suttit och betraktat pojkens sorgsna ögon. Ögonen som häftar sig fast i själen. Ögonen kalla som is.
Det började för tre veckor sedan. Moon vaknade upp mitt i natten av en mardröm. Då såg hon honom för första gången. Pojken som satt i fönstret. Hon stirrade på honom i chock och förvåning, men han mötte inte hennes blick. Han tittade på något där ute.
Huden var likblek, kläderna var mörka, håret var brunt och rufsigt. Som att han inte brydde sig så mycket. Han var ändå naturligt vacker.
Moon kände sig lugn. Han hade aldrig skadat henne. Han bara satt där, tyst. Hon undrade om han hade sett henne någon gång. Ibland när hon sov så kände hon sig iakttagen. Men när hon vaknade på morgonen, så var han borta. Hans mörka kropp var ersatt av solens ljus. Det var som att han aldrig hade varit där.
Ingen skulle tro henne om hon berättade. Men det planerade hon inte. Det var deras hemlighet.