Resumé: Alice, 11 år, tvingas lämna barnhemmet hon växte upp på i staden Tuviken, och ska åka till sina nya fosterföräldrar i fantasivärldens huvudstad Lamia. Hon har precis anlänt till Lamias centralstation, men hittar inte sina fosterföräldrar.

4.
Alice berättar

Aldrig hade jag varit på en sådan stor station. Det dånade från de olika plattformarna och högtalarrösterna hördes hela tiden. Lampor blinkade och det var så många människor överallt att jag fick tränga mig längst med tegelväggen för kunna ta mig framåt. När tåget till Ares avgick blev det lite lättare att röra sig. Många människor skulle dit, antagligen för att titta på de fantastiska gruvorna och kalkbergen. Det ordnades många turistguidningar där. Jag minns en gång när Jacquie och hennes syster Emmi hade tagit jobbet som guide i Ares under en dag. Jag och Birk fick följa med, eftersom Apelgården för tillfället var tomt på folk och personal. All personal, så som Carinna, Gamma och Enok, Carinnas man, var på en sorts lärarkurs i Björkåsen. De i Björkåsen menade att personalen på Apelgården inte var tillräckligt utbildad för att jobba på ett barnhem. Trodde de ja! Det fanns ingen som var snällare än Gamma och det fanns ingen som var duktigare på att hålla pojkarna från bråk som Enok. Men de reste i alla fall, och jag, Nell och Birk kunde ju inte stanna ensamma på Apelgården. Vi var tvungna att följa med Jacquie på hennes sommarjobb.
Men det var inte alls så farligt, utan nästan kul. Jag och Birk försökte lura turisterna att vi var riktiga Ares-bor, och kunde staden. Och så berättade vi en massa saker som inte var sant för de förvirrade turisterna. Men sen kom Jacquie på oss, och då blev hon irriterad och sa att om inte vi slutade upp med de där dumheterna skulle vi få se på annat. Och då fick jag så där hemskt ont i magen, för jag avskydde när Jacquie var arg på mig.
Det är en sida jag hatar med mig själv, att jag blir så fruktansvärt ynklig när andra är irriterade på mig. Ända sedan jag var liten har det varit så. Jag kurar ihop mig i ett hörn, lägger armarna om knäna och försöker låta bli att gråta. Det är så löjligt. Jag är bra patetisk, men jag kan inte hjälpa det. Birk förstod inte att jag var knäpp, han kom alltid och tröstade mig ändå. Just då kände jag hur mycket jag saknade honom, så det gjorde ont. Vi skulle aldrig mer få se varandra.
Plötsligt fick jag en hård knuff i ryggen så jag snubblade över kappsäcken jag hade framför mig. Jag reste mig hastigt och vände mig om - för att möta en ganska kort, kraftig mans irriterade blick.
“Stå inte mitt i vägen, tös!” grymtade han och trängde sig förbi mig.
Jag tittade argt efter honom där han gick och sparkade sin väska framför sig. Han kunde väl ha går runt? Det var inte alls så mycket folk på stationen nu.
“Hur gick det?”
En gammal man, kanske sjuttio, åttio år, kom stapplande på sin träkäpp fram till mig. Han bar på något runt omlindat av gulnat tidningspapper. Om paketet satt ett snöre. Det såg ut som en inpackad fotboll.
“Bra”, sa jag, borstade av mig lite och tittade blygt på den gamle mannen.
“Du blev väldigt överraskad förmodar jag. Det är förfärligt hur människor beter sig nuförtiden! Du är ju skadad.” Han pekade på min arm. Det var först då jag insåg att jag skrapat upp ett rejält jack i min högra underarm. Visst såg det ganska läskigt ut med blodet som rann ner i tröjärmen, men det gjorde faktiskt inte det minsta ont. Hade gubben inte uppmärksammat mig hade jag förmodligen inte märkt något.
“Ojdå”, var det ända jag fick ur mig.
“Det där måste tvättas rent”, sa gubben. “Kom!”
Jag hade inget annat val än att följa med, vart vi nu var på väg. Min fosterföräldrar syntes ännu inte till och det var jag nästan glad för. Gubben tog med mig till en bar på stationens västra sida som hette Willie’s. Han frågade något om papper, och Willie nickade och hämtade två papperservetter. Vi tvättade bort blodet under kranen på baksidan och lindade servetterna om såret.
“Sådär ja”, sa den gamle mannen. “Känns det bättre nu?”
Jag kunde ju inte att jag inte kände någon skillnad, för det skulle vara oförskämt nu när han varit så snäll och tagit hand om mig. Så jag nickade långsamt och log mot honom. Den gamle mannens ansikte sprack också upp i ett leende.
“Då får jag väl bjuda den unga damen på någonting? Ett glas körsbärssaft kanske?”
Jag tyckte så hemskt mycket om körsbär. På sommaren brukade jag och Birk klättra upp i körsbärsträdet och plocka bären när det när de var gröna och omogna, men då smakade de bara surt. Fast det gjorde ingenting, vi orkade ändå aldrig vänta tills de hade blivit röda.
“Det är hemsks snällt av er, men jag klarar mig”, sa jag.
Men han var envis.
“Det är mig inget besvär. Jag har redan beställt.”
Han hade rätt. Willie kom visslande ut till oss på bardisken med två glas Körsbärssaft på en gammal rostig bricka.
“Varsågoda, mitt herrskap”, sa han och ställde ner de bågformade glasen framför oss.
Jag skulle precis påpeka att jag faktiskt inte var någon herre, men då skulle vi plötsligt skåla. Jag satte glaset till munnen och drack. Saften var… precis underbar. Den var inte för söt, men det var inte sur heller. Det var den godaste körsbärssaften jag smakat.
Förvånat tittade jag på mitt glas som var tomt. Typiskt. Varför måste jag alltid bölja i mig sådär?
“Hoppsan, du var visst törstig”, sa Willie och skrattade. “Vill du kanske ha ett glas till?”
“Det är verkligen jättesnällt, men jag kan inte… jag menar… jag har inga pengar…”
“Det gör inget”, sa Willie. “Jag bjuder så gärna!”
“Tack men… det är bra ändå”, förmanade jag honom.
Willie log tillbaka och försvann visslande längst bardisken.
Jag och den gamle mannen reste oss och jag tog min kappsäck. Det kändes som om den vägde ett ton.
“Behöver du hjälp?” undrade den gamle mannen. “Jag kan bära din väska till perrongen. Vilken ska du till?”
“Det behövs inte. Du och Willie har varit så snälla mot mig och bjudit på saft. Det minsta jag kan göra är att bära min väska själv.” sa jag och blev imponera av hur vuxen och artig jag lät.
“Dessutom väntar jag på min familj, så jag ska inte med något tåg.”
“Jaså. Jaja, jag hoppas att du får det bra med din familj. Om jag får gissa har du inte sett dem på länge?” Han plirade lurigt på mig med sina pepparkornsögon.
Jag har inte sett dem alls.
“Hm, nej, det har jag inte.”
“Då måste du längta efter dem. Jag minns när jag var lika liten som du, då fick jag jämt resa själv och en gång såg jag inte min familj på ett halvår. Jag bodde på ett barnhem då.”
Det gjorde jag med.
“Oj!”
“Ja, det var länge sen det. Hur gammal är du då, lilla fröken?” frågade han.
“Jag är snart tolv”, sa jag.
“Jag har en brorson som är tolv. Han bodde också i Lamia, men nu är han på rymmen. Ingen vet var han är. Hans mor gråter floder och alla letar, men ingen hittar honom och hans lillebror.”
“Har hans lillebror också rymt? undrade jag förvånat.
“Nja, det var väl den äldre som villa att den lille skulle följa med. Och du vet hur små barn är. De ser bara livet som ett äventyr, håhåjaja!”
Vi stod tysta en stund. Jag tänkte på hur den där modern måste känna sig. Gud vad hon måste sakna dem. Så mycket så att hon gråter varje dag. Undrar om någon skulle sakna mig om jag försvann? Och gråta? Jag hade ingen aning längre.
En röd figur uppenbarade sig plötsligt vid ingång B. Det var en lång och mager kvinna, klädd i en klarröd aftonklänning, svarta strumpbyxor, höga mockaskor och en röd cape. På huvudet satt en röd, bred hatt med svart nät och svart band. Det syntes tydligt att hon var mycket rik. Kvinnan tittade sig omkring, som om hon letade efter någon. Då gick det upp för mig. Hon var min fostermamma!
Tveksamt började jag gå mot henne. Konstigt nog hade den gamla gubben försvunnit utan att jag hunnit säga adjö. Tur att jag hann tacka för saften i alla fall. När jag kom fram till henne tittade hon på mig först oförstående, och då trodde jag förstås att det var fel. Hon var inte min fostermamma. Jag skulle precis säga ursäkta, vända mig om och gå tillbaka när hon grep tag om mina axlar och snurrade mig runt så jag stod och såg in i hennes blåa, vattniga ögon igen.
“Är du…”, frågade hon och hennes blick vandrade från mitt ansikte till mina fötter.
Jag tittade på henne men kunde inte få fram ett ord. Munnen kändes torr.
“Är du min adoptivdotter?”, sa hon och släppte taget om mina axlar. Hon rätade på sig och betraktade mig så som alla vuxna gör. Uppifrån.
“Ja. Eller jag tror det. Jag heter Alice“, sa jag
Kvinnans ansikte sprack upp i ett gnistrande leende och hon tog genast min hand.
“Aleene. Aleene Veraa Stavros.” Hon skakade min hand så häftigt att hennes mahogny-armband skallrade.
“Alice”, sa jag blygt.
“Alice…?”, frågade Aleene och lyfte förvånat på ena ögonbrynet.
“Ja… jag heter Alice”, sa jag förvirrat. Vad ville hon mer att jag skulle säga?
“Du heter väl mer än bara Alice”, sa hon och tittade roat på mig. “Ett efternamn har du kanske?”
Jag kände mig dum.
“På barnhemmet… vi… vi brukade aldrig använda efternamn. Jag tror inte att jag kommer ihåg…” började jag och kände hur kinderna blossade.
“Åh, det gör ingenting! Du förstår, du kommer bli en i min familj nu, så då får du också vårt efternamn. Från och med nu kommer du att hete Stavros.”
Jag visste inte om jag skulle gilla att heta det, men Stavros lät ganska snobbigt i mina öron. Det verkade inte Aleene tycka. Hon log stolt över sitt efternamn.
“Då så! Då kanske vi ska bege oss mot vagnen. Vi kan inte stå här hela dagen, du måste ju se ditt nya hem. Det är verkligen fantastiskt! Du kommer att få ett eget rum, kan du tänka dig? Det blir annat jämfört med barnhemmet, va!” Hon puffade mig helt vänligt i sidan. Ändå var det något med henne som jag inte gillade.