Resumé: Alice, 11 år, tvingas lämna barnhemmet hon växte upp på i staden Tuviken, och ska åka till sina nya fosterföräldrar i fantasivärldens huvudstad Lamia.
Alice hamnar i samma kupé som Anabel, en flicka med trollkrafter. De har pratat lite smått, Alice somnade och när hon vaknade var Anabel borta.

3.
Alice berättar

Hur jag lyckades somna när jag var så orolig visste jag inte. Men när jag vaknade var klockan tre på eftermiddagen och tåget hade precis anlänt till Grönvin, en by utanför Lamia. Vilken tur att jag vaknade, annars hade jag kanske hamnat i Norra Lillviken där tågot har slutstation.
Jag tittade mig omkring och insåg att jag var ensam i kupén. Flickan med kappsäcken som suttit här innan hade förmodligen gått av för länge sen. Ett hårt knackande på kupédörren fick mig att hoppa till. Jag tog tag i min västa som i reflex. Men det var ingen fara, det var bara konduktören.
“Får jag be om biljetten?”
Jag började rota i fickan på jackan. Såklart låg den inte där. Men kanske i axelväskan? Lite stressat fumlade mina händer runt men det ändå som fanns där var två kardemumma-kakor och femtio silver. Konduktören började bli otålig.
“Har du biljett eller inte?” frågade han och tittade på mig som satt nere på golvet och nu även vänt upp och ner på min stora väska på hjul.
“Jag har”, sa jag tyst.
“Jamen ge mig den då. Jag har inte tid att stå och vänta på ungar som slarvat med packningen, jag har mycket att göra. Det räcker med den där pojkvaskern som lade sitt bagage mitt i gången. Bortskämda, det är vad ni är!”
Jag hade lust att ge honom en riktig smocka, men då skulle jag bli avkastad. Istället mumlade jag något och letade vidare. Till slut gav jag upp.
Konduktören skakade på huvudet.
“Ingen biljett, ingen kupé. Eller resa för den delen heller. Så mars iväg nu, flicka lilla!”
Jag hade inget val, jag var tvungen att gå av tåget. Men köpt biljett, det hade jag. Så var hade jag kunnat tappa den?
“Skynda på! Vi har inte hela dagen på oss!” ropade konduktören. “Du får gå av i Lamia. Det är nästa hållplats.”
Jag log för mig själv. Det skulle inte spela någon roll om konduktören kastade av mig, jag skulle ändå gå av på Lamias Centralstation. Men det visste ju inte han om.
“Så länge får du sitta här inne”, sa han och öppnade en glasdörr längst bak i tåget. “Tillsammans med de andra fripassagerarna. Och våga inte stoja om kring eller föra liv, för då kastar jag av er rakt ut i vildmarken!”
Han stängde dörren med en smäll. Typiskt att han skulle vara så tjurig! Förr, när jag var liten var alltid tågkonduktörerna snälla och vänliga och bjöd till och med på karameller en gång när jag och Jacquie tog tåget till Västanåsens marknad för att köpa julklappar. Men nu är de sura och verkar inte tycka om barn något vidare.
Jag såg mig omkring i den gråa extravagnen. Väggarna var av betong och fönstren var så dammiga att man kunde rita med fingret på dem, som jag brukade göra på de lika dammiga fönstren på Apelgårdens vind. På det noppiga sätet i hörnet satt två pojkar. Den ena var mager och liten, hade brunt, kort hår och tittade ner på sina bara ben. Skor hade han, men de var så slitna att sulan höll på att trilla av. Den andra var blond och hade lite längre hår. Hans ögon var smala och klarblå, och de hade någon speciell glimt som jag inte hade sett förut. De var absolut inte lika, men något sa mig att de stod varann mycket nära.
Eftersom jag inte villa stå och stirra så satte jag mig bredvid den lilla pojken. Min fot började hysteriskt gunga upp och ner i brist på något att säga eller göra. Plötsligt tittade den blonda pojken på mig. Inte retsamt, men lite roat.
“Hade du ingen biljett, eller?”
“Jo. Men jag måste ha tappat den”, sa jag undvikande.
Han såg roat på mig.
“Det är ingen fara“, log han. “Alla plankar ibland.”
“Jag har inte alls plankat!” sa jag argt.
“Så vad gör du här?” svarade han lugnt.
“Jag måste ha tappat biljetten, det sa jag ju! Eller så har någon snott den.”
“Nej nej, fröken duktig bryter ju aldrig mot lagen”, sa han och flinade retsamt. “Kan du inte bara erkänna att du åkt gratis? Eller är det för svårt för en så fin flicka som du?”
Jag blev rasande.
“Ska du skita i! skrek jag.
Minstingen hoppade till. Men den blonda pojken rörde inte en fena och fortsatte att titta roat på mig.
“Men arg kan hon bli, ser jag. Bra, nu tänker jag be om ursäkt.”
Ursäkt eller inte, jag bestämde mig för att ignorera honom och satte näsan i vädret.
När jag inte sa någonting öppnade han munnen igen.
“Varför säger du ingenting?”
Jag vände mig mot honom. Jag började förstå hans lilla lek.
“Därför”, sa jag helt lugnt. “Därför att det är väldigt oartigt att prata med en flicka innan man har presenterat sig. Du borde veta det.” Sedan satte jag näsan i vädret igen och tittade inte mer på honom förrän det var dags att gå av vid Lamias Centralstation.