Resumé: Alice, 11 år, tvingas lämna barnhemmet hon växte upp på i staden Tuviken, och ska åka till sina nya fosterföräldrar i fantasivärldens huvudstad Lamia.

-----------------------------------------

2.
Anabel berättar

Kupédörren for upp med en smäll och där stod en flicka. Hon tvekade lite först, men gick sedan bestämt in i kupén och satte sig mittemot mig. Jag studerade henne under tysthet.
Hon hade på sig en alldeles för stor, vit kofta, brun klänning under, svarta strumpbyxor och svarta kängor såklart, nu när det var så kallt ute. Håret hade hon flätat i en tjock fläta över ena axeln och på huvudet satt en röd basker. Hon så bestämd ut, men ändå lite rädd. Hur gammal kan hon vara? Inte mer än elva-tolv år i alla fall. Nu var vi bara tre personer i kupén: Jag, flickan med flätan och en gammal man som sov och snarkade ljudligt. Det var ett förfärligt slöseri med vagnar om kupéerna ändå inte var fulla. Men vår kung Lucan hade ju bestämt att alver, trollkunniga och vanligt folk skulle separeras, så då fick de väl skylla sig själva.
Jag tog ett djupt andetag.
“Jag heter Anabel”, sa jag och log mot flickan. “Vad heter du? Och vart ska du?”
Flickan med flätan skruvade lite på sig där hon satt och öppnade sedan munnen.
“Jag heter Alice. Och jag ska till Lamia.”
Lamia? Huvudstaden låg väldigt långt härifrån och hon skulle förmodligen få resa hela dagen. Själv skulle jag bara till Eksnö, ett litet samhälle bakom Tatarabergen. Jag kunde inte hejda mig själv, men jag blev så nyfiken på Alice.
“Reser du själv? Eller har du någon med dig? Vart kommer du ifrån?”
Frågorna bara bubblade ur mig och jag kände mig lite oförskämd, men hon verkade inte bry sig om det, utan log faktiskt åt mig.
“Ja, jag reser själv. Det är min familj som står där ute på perrongen och vinkar.”
Hon undvek frågan om vart hon kom ifrån, men det gjorde inget. Jag blev bara mer och mer nyfiken.
“Vilken stor familj du har”, sa jag imponerat.
“Egentligen är det inte min riktiga familj”, sa hon och skruvade lite på sig där hon satt. “Jag är föräldralös, men jag bor på ett barnhem. Eller, jag bodde. Men nu ska jag åka till min nya fosterfamilj i Lamia.”
“Men är du inte rädd?” frågade jag andlöst.
Flickan skakade bryskt på huvudet, men det fanns något oroligt i hennes ögon.

TO BE CONTINUED...