Jag är för frisk för att vara sjuk
för sjuk för att vara frisk

för stor för att vara liten
för liten för att vara stor

jag är för rädd för att vara modig
för modig för att vara rädd



Jag är för närvarande för att vara borta
för borta för att vara närvarande


Jag vet för mycket för att inte minnas
jag minns fast jag inte vill


Jag gråter inte när jag borde
jag säger inte ifrån när jag inte vill...



Livet som en gång var har jag lagt bakom mig
men det påminner mig ofta om det som varit
hur jag kände hur det var
hur det plågade att växa upp fort
hur jobbigt det var att se fast jag inte ville

Det plågar mig fortfarande, skuld ligger över mig
sorg finns inom mig, en sorg över förlorade år,
förlorad barndom, förlorad kärlek


förlorade tårar som jag tappat någonstans på vägen

för jag har lärt mig att gråta tyst så att ingen ser eller hör.


Jag vet jag är inte sjuk, jag är frisk hjälp finns inte för mig
men vem ska ta hand om mig när jag är ensam

när jag inte orkar mer
när livet blir för mycket
när verkligheten trycker på mitt bröst
när alla tårar vill ut...



Vem ska ta hand om mig när jag slutar bry mig
när barnet som aldrig funnits vill ut,
när sorgen tar över och lämnar mig utblottad

vem ska trösta mig när jag slutar trösta mig själv?