’mörkrets furste’ kallade han sig själv, ibland hin håle
han hade tatuerat sin rygg med en gigantisk fullmåne
han mimade alltid ett paraply när det blåste
bar runt tre knivar i en trasig ICA-påse

en sliten trenchcoat i mörkbrunt läder
han pratade alltid med små, lömska bokstäver
sa jämt att han längtade efter regn och åskväder
spelade elak och ond men därunder var han osäker

för hans föräldrar var kristna, ständigt glada
dom var allting som han påstod sig hata
det var deras fel att hans tankar var galna
hade aldrig fått uppleva värmen av kramar

en dag hade han gått upp till sin mamma
hon sov och han slog ihjäl henne med en stekpanna
hade tagit två av sina knivar och dödat sin pappa
hade lagt dom i bilen i varsin persisk matta

åkt till kanalen för att dumpa liken
hade till och med borrat upp ett stort hål i isen
men grannjäveln måste ha ringt polisen
för dom kom dit och slängde in han i bilen

han fick två gånger livstid, han hade skrattat i rätten
ett hysteriskt hånskratt ända till cellen
första natten hade han dränkt sig på toaletten
efter han hade dödat sin cellkamrat med den tredje stilletten