”Hej mitt namn är Jante. Jag vill bara säga att enligt min lag så är ingen mer än någon annan. Skulle någon få för sig att göra något utöver det som är gängse, sticka ut hakan lite, klipper jag till direkt,” sa en liten ettrig figur klädd i grått innan han studsade iväg med en surmulen min.

Den svenska avundsjukan tänker vi. Det är så han ser ut… Ja avundsjuka, visst, men särskilt svensk är den inte, men jag vet att vi här i vårt avlånga rike gärna benämner den så. Den frodas lika ymnigt världen över. Har lite olika ansikten bara men är i stort samma sak. Har vänner som kommer från El Salvador, Thailand, Chile och från Peru och frågan är om den inte är ännu tydligare där som det låter på dom. Men ingen blir profet i sitt eget land, heter det ju. Jante är stark men inte övermäktigt stark som tur är. Om det hade varit så hade utvecklingen stått still mer eller mindre. Ingen hade vågat komma med några egna idéer av risk att få en haksmäll. Ingen hade vågat ställa sig upp och agiterat för det som den trott på. Ingen hade vågat ta ton, varken i det lilla eller i det stora. Förmodligen hade väl inte ens hjulet blivit uppfunnet och vi hade gått omkring på vår jord och trott att den fortfarande var platt. Ingen hade skrivit sina texter, poem eller komponerat sin musik. Åtminstone inte ha gjort det offentligt. Poeter.se hade säkert inte ens funnits till.

Men tack och lov har det alltid funnits dom som vågat ställa sig upp och stretat i motvind och kämpat motströms. Som vågat ta strid trots att det kostat. Som vågat göra bort sig men som inte hukat efter det utan försökt igen. Nä Jante , känner att det är dags att vi i vårt upplysta samhälle döper om dig till Fjante. Du förtrycker och stoppar upp med dina oschyssta suckar, hånskratt, kränkningar och nedlåtenhet. Fjantelagen, släng dig i väggen och flytta på dig så att utvecklingen går vidare. Så att fler törs ställa sig upp och säga vad dom tycker. Klä sig som dom själva känner att dom vill klä sig. Skriva sin poesi som dom vill att den skrivs. Skriva sina sånger på sitt sätt. Ställa sig på scenen och framföra sina alster utan rädsla att bli attackerad av Fjante och jag önskade att jag tillhörde den gruppen. Jämt - och inte bara ibland tänker jag där jag står och ser efter den lilla illmariga grågubben som snart studsar bort ur mitt synfält men inte ur mitt minne och medvetande, tyvärr.