Mina arga ord åt dina korkade ideal studsar mot väggarna. Vill inte lyssna. För sent. Alltihop borrar sig in genom min hud. Inser vad det betyder. Allt det du vill och inte vill blurrar bilderna jag föreställt mig. Ser hur du slänger mer cement mellan stenarna du staplar omkring dig. Jag säger tyst, knappt hörbart, att alla inte är som du beskriver. Jo, i slutändan är alla lika, insisterar du. Det värsta är att trots allt du kastar ur dig så är det något som växer inuti. Tanken att du är som jag. Lika kantstött och rädd.