tittar ut över
nattljus

en förort i läge
av trolig sömn

inga bilar, bara gatulampor
och höghus

ibland är det tänt
man undrar om livet
i det

mitt rum är ett släkt
höghusrum i en

övergiven förort
och ingen dansar

i min värld dansar
ingen dansar

jag brukade titta på
ett höghus och

fundera hur liv för en
till en sådan plats

höghuset var förvisso
i Uddevalla och jag

var säker på att jag
aldrig skulle hamna där

precis vid järnvägs-
övergången

och i nattljuset
här ser jag sakta rörelse

lampor som sprider
det här är staden

det här är också staden
samma stad som är

trettiominuter bort med tunnelbanan
och lite till med fötter för

att sitta vid havet och skriva
poesi igen

men jag behöver kanske
inte havet alltid

kanske är havet i mig
de pulserande svarta

det som lockar är
en spegling i mig

jag släpper inte
taget om det

jag gråter inte över
jag vill bara

jag vill inte
vill inte

inte
Inte

lever du upp på
ord som leker

som parar sig
bortanför ditt
spontana flöde

spontana öde
fånga mig som

vinden fångade svepningar
är allt Turin igen

en speglande kopia av
hur vi lustade efter

låt mig vara
mitt sanna jag

har tappat bort sig
i rytmen flödar jag

sitter i halvlotus
ensam i ett rum

längtar till
tvåsamhet

snart ska jag vakna
spela glad

umgås och vara
positivt inställd

spela teater mer
än brukligt kanske

kan jag hitta någon
fast jag måste spela
teater att

inte gråta hela tiden
klä sig i mask

världen består av
nattsvart lidande

som jag vet går
att få undan utan
begär

men jag har lidandet
som ett begär efter

poesins flöde
Kan det finnas poesi

utan struktur?