Du pratar om mig i tredje-person-singular
och jag är etthuvudkortare,
förstår på ett vis varför alla längtar bort
stora staden tar död på alla romantiska förhoppningar

och du kan inte sova längre
det är något som kryper innanför skinnet

vi blir alla lite övermänskliga ibland
och faller
för i praktiken kunde det ha varit det bästa som hänt dig
det bästa som hänt dig
men inte mig

en maskot som balanserar mellan förtvivlan och vansinne
det finns inget mitt i mellan
inget lilla landet lagom här
det är utanför eller inne som gäller,

kanske gnälls det för mycket
eller så händer bara ingenting när det verkligen gäller

etthuvudkortare envist hänger ni kvar
en maskot i tredje-person-singular
det är inte alltid förståndet inser hur det ska vara
och gång på gång utsätts ni för teorins brister i praktiken
men då det inte finns något mitt i mellan är det ingen vits med att bli besviken