Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Minnen är förödande på ett annat sätt än slag och sparkar.


När Gud blev stenen jag satt på

Jag satt där på stenen
Den var så grå och vanlig
Fylld av mina tårar
Jag visste inte vad som hade gått fel
Allt jag ville var att få passa in
Ha en äkta vän som inte kallar mig freak
Som inte slår mig så att blåmärkerna växer
Inombords lika mycket som på kroppens fallna yta

Jag hade bara gått fram och frågat om jag fick vara med
I deras sekt som hade en Gud som hetter Solveil
Samlat mod i en evighet och bett till Gud om att få vara med
Till min glädje svarade de ja och log
Jag var så blind att jag inte såg deras hånflin
Så döv att jag inte hörde falskheten ryta
Jag önskar att jag också hade varit stum för några ögonblick
Att jag hade gått åt andra hållet, inte hade handlat så

De satte mig på en sten
Den var så grå och vanlig
De klädde mig i löv och grenar och mossa
Och jag såg och hörde
Hånflin och falskhet
Och jag grät förnedringens bleka tårar
Jag borde ha sagt åt dem att sluta
Men nu var jag så stum
Min röst bar inte, jag hade inte kraften
Och jag såg och hörde
Det som tystnaden aldrig kan förlåta
och genom allt kunde jag inte sluta gråta

När de är elaka mot mig
Är jag stum
För jag vet att min röst inte håller
Och jag vet att de vet

De gick iväg skrattande mot lektionen
Då blev jag äntligen hel igen
Och smäller bort all smuts
Men inte det som smugit sig in genom tårkanalen
Det som inga tårar kan spola bort
Jag ville bara vara normal för en gångs skull
Inte bli utnyttjad och utskrattad

Jag ställde mig upp, ensam i skogen
Jag skulle komma försent till lektionen
Men jag brydde mig inte
Jag var tolv år och hatade livet
Jag skrek och slog, försökte känna något
Jag ville glömma, ville leva
Tårarna föll och jag hatade det

Jag bet i det sura äpplet
Och sedan fattade jag vad jag redan visste
Jag kommer alltid att få gliringar
Freak, cp, dampbarn, dum i huvudet, trög
Och jag accepterade och gick till lektionen

Jag slutade tro på Gud, han är stenen jag satt på
Grå och vanlig, icke existerande

Det tog flera år innan handen jag ville skulle komma
Kom och tog mig i sin famn och allt blev så älskvärt

Men jag tror fortfarande inte på Gud
Det kommer jag aldrig att göra
Icke existerande




Fri vers av Losnall
Läst 203 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2009-03-23 08:48



Bookmark and Share


  En strimma av guld
Stark berättelse om utsatthet som väcker tankarna på hur grym den världen kan vara. Borde aldrig få existera men är tyvärr en stor del i mångas liv. Har själv erfarenhet från det.
2009-03-24

  Nasrin
mycket välskriven, berörande och smärtsamt.
2009-03-23

  Roula O
så sorgligt vännen...en välskriven text som väcker känslorna. fint!
2009-03-23

  systeringer
Jag får en otroligt sorgsen känsla i bröstet då jag läser din välskrivna text. Du får fram mobbingen så tydligt och känslorna den skapar. Tungt.
2009-03-23
  > Nästa text
< Föregående

Losnall
Losnall