Det som borde vara livet,
ebbar ut som en kramp.
Utan nåd.
Ett tidvattens brist på rytm.

Med sig i sin ström,
den eviga längtan efter
Kärlek,
och identitet.

Men vem den döde var
man egenteligen intet vet.

Den som förstår sin egen oförmåga,
blottar alldeles för offta,
sitt huvud bara.

Som aldrig blev älskade,
för dom älskade inte sig själva.

Kärleken är väl till för någon annan att
bära, i någon annans vård.

Kärlekens värde är väl när den delas.