jag är mitt i trappan
mitt i vandringen upp till toppen
där skall jag leva ett långt och härligt liv
men jag kan inte rå för att tänka
på de som inte orkar hålla i
hålla sig fast, klättra vidare
de som stampar, trampar vid samma trappsteg
utan ljus, och utan lycka
blir trappstegen släta

mina trappsteg kan slutta en aning
när någon kommer in, och petar på de där
känsliga bitarna inom mig
som får mina ögon att bli
fyllda av vätsta
en salt, uttorkande sådan
i försök att dölja blir magen i obalans
och jag får ingen chans att förklara
vill jag överhuvudtaget förstå
eller veta

trappstegen förvirrar er säkerligen
så jag vill förtydliga detta och säga att jag faktiskt står på min topp
mår alldeles utmärkt, makalöst bra
helt otroligt, jag saknar ord på detta plan
men när någon går in och spelar
med mina svaga kort
brister man lätt och man får svårt att ta sig upp
till min hjälp har jag ett extra trappsteg
min vän och kollega
en ängel sänt från staden, jorden, planeten
du fick mig att inte känna mig ensam
bland huvudbry och den där jävla kometen, tanken
på saker som va, och som jävlas med att sitta kvar
dikten fick mig att le och inse att du är som jag
din existens och din smarthet lever inte längre i hemlighet

jag har även ett andra trappsteg som får mig
att må sådär makalöst bra som jag nämnde innan
jag står på min topp, älskar och ler

trappan som får många människor att snubbla och falla illa
får mig att blicka mot framtiden, verkligheten, skönheten
den får mig att leva, orka klättra och leverera
men utan er, skulle jag inte orka mera