Och precis i kanten av den brustna skaren
till höger om snödroppens ljusgröna blad
så växte sig en undran starkare
En undran om världen inte är platt ändå
om det tredimensionella bara är en myt

För trots att fåglarna sjöng så ihärdigt
där uppe i de ännu så kala björkarna
så var betongväggen lika kall som förut
och händerna envist nedstuckna i fickorna

Det kändes omöjligt att se världen från någon ny vinkel
Att se ensamheten som något annat än bara plågsamhet
Kanske är det flerdimensionella bara något för De Andra

Alla de där som värmer varandras händer
utan oro för det nyckfulla aprilvädret
De som ser den första snödroppen som en gnista av nytt liv
Och inte bara som ett hopplöst försök att övervinna vintern