Mitt liv är som ett svart hål.

Dess centrum är ensamhet, ingen vågar störa.
Jag är den som fruktas, ty jag dem kan förgöra.

En hjärtlös själ som vandrar runt, det är vad jag är.
Alla är rädda för mig, den fara som jag bär.

Ingen förstår en ensamvarg, själens föda blir så karg.
Utan kärlek bryts man ned, långsamt, i plågor,
det är så lätt att döda någon.

När slutet har kommit,
är kärlek bara ett minne blott,
Det lilla ljus, man sett till sist,
har äntligen gått bort.

Då har man blivit som jag,
en fånge i sin egen själ.
Livet fortsätter dag för dag,
men utan någon som vill dig väl.

Alla fruktar dig, ingen vill ha dig.
Utstött av samhället, en ofrivillig eremit det blivit av dig.

Alla lämnar dig. Utom jag. Jag har äntligen fått en kompis.