Det var en gång en liten, liten flicka. Fast egentligen var hon inte så liten, hon var nästan vuxen. Vissa skulle inte ens använda ordet nästan, utan kallt konstatera att hon var vuxen. Hennes kropp var definitivt vuxen och hon kunde uppvisa klart mogna karaktärsdrag när andan föll på. Utåt sett var hon vuxen. Men inombords var hon mycket, mycket liten. Liten och rädd och osäker.

Kanske var det därför hon valde att inte leva sitt liv. Det var inget aktivt val hon gjorde efter noggranna överväganden, utan ett passivt, ja, nästan omedvetet val. Flickan satte sig bara lite avsides och drömde om hur livet skulle bli en dag. Hon fantiserade och fantiserade, i all oändlighet tycktes det. Det kändes så mycket lättare att bara drömma sig bort istället för att faktiskt göra något åt sin tillvaro.

Hon drömde om kärlek, om vänner, om äventyr och om kärlek igen. I perioder kretsade hela hennes varelse kring de sockersöta drömmarna om honom med stort h som skulle komma och ”sweep her off her feet” som det så fint heter. Hon visste inte riktigt hur han såg ut, men han var i alla fall rätt så snygg enligt henne. De karaktärsdrag hon gav honom var däremot mer specifika och i ärlighetens namn skyhöga. Hon visste ju att hennes krav var ouppnåeliga, att ingen man var perfekt och hon kände faktiskt att en perfekt man ville hon egentligen inte ha, för hon var ju inte perfekt, så att leva med någon som var det skulle vara outhärdligt – och förresten skulle väl aldrig en perfekt man vilja vara med henne. Ändå kunde hon inte släppa sina drömmar.

Likadant var det med så mycket annat. Hon fantiserade om hur hon bodde på olika platser, reste med vissa människor och gick den och den utbildningen. Många långa och givande samtal totade hon ihop, och oj vad hon bakade och städade och pysslade, läste och diskuterade. De mest intressanta människor fick hon möta och lära känna. Ja, hon var med om både det ena och det andra – i sina drömmar. Nej, hon kunde faktiskt inte sluta.

Dumt, dumt, dumt. Det visste hon ju. Hon var smärtsamt medveten om baksidorna med sin livsstil. Förutom att hon skulle ha så patetiskt höga förväntningar på livet att hon blev besviken drömde hon också bort all sin tid. Hon skulle aldrig ha möjlighet att ens leva ett liv som gjorde henne besviken.

Hon visste vad hon behövde göra. Hon hade för länge sedan insett att hon måste ta tag i sitt liv. Leva livet istället för att tänka på det. Kanske skulle hon göra det nu, kanske skulle hon våga? Kanske…

Men, nej. Istället satte hon sig på sin säng och funderade på allt hon skulle kunna göra för att ta tag i sitt liv. Allt hon skulle göra en vacker dag när hon fått nog…

Hopplösa människa!