Telefonen ringer, det är min moster, jag trodde inte ens hon hade mitt nummer. Men vad säger hon egentligen? Morfar, sjuk, Löfvenströmska… Efter 92 års girig livsglädje skulle han alltså ge upp, han som hade varit så övernaturligt frisk och hälsosam. Jag hade alltid varit övertygad om att han skulle fylla minst 100 år. För inte mindre än 2 månader sedan hade jag hälsat på honom av medmänskliga skäl, inget annat. Det var inte speciellt kul där, helst inte sedan mormor gick bort. Han var en samlare, frimärken, aktier, pengar och boule hade på äldre dar gjort honom till det han var. Han ville nog gärna träffa sina barn och barnbarn och i det här skedet var det lite sent för honom att åka och hälsa på.
Jag lägger på luren. Det hela känns mest som en jobbig grej som kommer att förstöra mina planer för dagen. Den sorgliga sanningen är att jag egentligen inte har ork eller lust att ta mig till min döende morfar. Senare skulle jag förstå hur sjukt arrogant och självupptaget jag tänkte, men för ögonblicket känns det som att det finns skäl nog att skita i honom. Jag ringer min bror Pelle och vi beslutar oss till sist att det inte är så mycket jobb att ta sig dit, för att i alla fall hinna ta farväl.
En timme senare sitter vi i Pelles skruttiga, före detta, vita Volvo på en 30 mils resa mot ovissheten. Jag funderar på vad min moster har berättat över telefonen. Morfar hade hjälpt sin granne att skotta garageuppfarten och det var ju inget fel i det, men är man 92 år gammal och gör det i träskor så är det som upplagt för bakslag. Han hade halkat och brutit bäckenbenet, vilket är lätt hänt vid den åldern, då ett sekel gamla ben antagligen är lika sköra som två billiga porslinsprydnader. Nu låg han i alla fall i en bädd på Löfvenströmska Sjukhuset och något var, enligt hennes ton, fundamentalt fel. Jag undrar hur han ser ut? Nej.. det är för svårt att få någon annan bild än den jag redan har av honom.
En fluga surrar förvirrat runt mot bakrutan i desperata försök till utbrytning, tänk vad förvånad han ska bli när vi släpper ut och dumpar honom i Stockholm. Flugorna snackar nog inte ens samma språk som den stackars dalmasen. Efter ett knippe med galen trafik och småförvirrad körning så uppenbarar sig den gigantiska sjukhuscisternen. Dom grådassiga molnen hänger som säckar för himlavalvet och min sinnesstämning är likadan. Vi springer båda raskt ur bilen men inte för att ta oss mot sjukhuset, tvärtom, vi söker oss därifrån. Parkeringens ombyggnationer kommer oss väl till hands när vi äntligen får utlopp för våra akuta latrinbehov.
Jag tänder en cigarett och tänker på hur min morfar alltid önskat att jag skulle sluta röka. Men å andra sidan finns det så många saker som jag önskar att han hade gjort annorlunda. Jag fimpar och vi går in för att ta hissen upp till andra våningen. När vi öppnar dörren till hans avdelning kommer en sjuksköterska fram och lotsar oss mot hans rum. Vitfärgen täcker hotfullt och skarpt den överambitiöst symmetriska korridoren. Doften av sjukdom blandas med lukten av nytvättade lakan. Vi närmar oss dörren och en steril bouquet av kemisktvål tycks så dominant att mina förut kvalmiga armhålor nästintill saneras.
Sjuksköterskan öppnar dörren till ett litet rum som känns som en mindre lyckad monumental gravbyggnad. Min moster, som är en mycket spetsig och vass dam som utan tvekan passerat sina bästa år, står i mitten av rummet och välkomnar oss med ett krystat leende. Hennes urlakade jargong förvandlas till monoton hissmusik i mina öron när jag ser mig om i rummet. Det är precis som att dom försökt göra omgivningen så anpassad och naturlig som dom någonsin kunnat, enligt mig känns den anpassad till den grad att det övergått till något omänskligt. En tavla med den mest typiska hötorgskonsten sitter på väggen i det annars kala rummet, den föreställer en gondoljär som tar sig fram längs Venedigs förskönade gator. Jag undrar om det verkligen är sunt att gå bort i den här opersonliga omgivningen? Kanske är omgivning oväsentlig i sammanhanget, kanske är den avgörande. Något som jag vet säkert är i alla fall att om det var jag som låg där skulle jag önska att någon höll min hand när luften tar slut.
Min mosters röst växer från bakgrundsorl till konversation, skönt, hon är på väg hemåt. När hon äntligen lämnar rummet överröstas vi av en kompakt tystnad. Det är oerhört skönt att slippa lyssna till den skenheliga tantens klichéartade utlägg. Först nu blir allting verkligt, smärtsamt rått och avskalat. Jag ser morfar och förstår genast varför jag i bilen inte kunnat föreställa mig hur han skulle ut. Han är motpolen till tavlan på väggen, det finns inget förskönat med denna vy, kanske finns det ett typiskt utseende för döende farbröder, men inte i min vetskap. Hans uppsvällda mage kan rättvist liknas vid en gravid kalebass som förlagts och skrumpnat längs sidorna. Hans hållning påminner om en uppochnervänd klase vindruvor och hans färg om en nyskalad rättika med grava åderbrocksproblem. Med ett rosslade gutturalt läte kippar han efter andan medan exkrementer rinner ner genom ett rör, för att hamna i en påse fäst vid sängen. Han är så makt- och hjälplös att det är sorgligt uppenbart, han är körd, det är slut.
Det är svårt att avgöra om han sover eller är vaken, om han försöker prata eller om han bara snarkar. Jag sitter bredvid honom på en grönmålad pinnstol när samma sjuksköterska som lett oss in i rummet kommer in och ber oss följa med. I ett kontorsliknande bås berättar hon att det uppstått komplikationer efter operationen, att hans kropp inte längre är lika resistent för den kraftiga narkosen som ingreppet innefattat. Det är uppenbarligen svårt för henne att säga det rakt ut men jag förstår direkt vart hon vill komma. Det känns skönt men sorgligt att få sin misstanke bekräftad. Jag går åter till det kala rummet och sätter mig på den gröna pinnstolen intill vad som nu fastställts som min morfars dödsbädd. Sjuksköterskan kommer efter för att ge honom en spruta, antagligen fylld till bredden med morfin. Han rycker till av penetreringen varpå jag tar hans hand medan han invaggas i en stunds välmående. Han är vaken, han tittar på mig med tårfyllda ögon och kramar min hand hårt intill sin sida. Jag kan se på honom, han vet likaväl som jag att hans liv snart är ett avslutat kapitel. Hakan har sjunkit in och skapat ett rejält överbett, kanske från morfinets avslappnande verkan. Läpparna formas som för att säga något, men förutom gutturala läten förblir han tyst. Plötsligt övertygas jag om att tankeöverföring inte bara är något man önskar utan något man faktiskt kan genomföra i pressade situationer, det här är en sådan. I fem minuters tystnad håller jag hans hand och känner hans ärliga ångest, tacksamhet och lycka. Jag gråter sällan, men nu finns det inget skäl att låtsas att jag inget förstått, tårarna rinner längs min kind när jag nickar förstående. Han släpper sitt stadiga grepp om min hand, jag lutar mig tillbaka mot pinnstolen och torkar mina tårar. Det var mitt första riktiga farväl av någon dödsdömd.
I bilen surrar flugan fortfarande förtvivlat mot bakrutan när vi påbörjar hans skjuts tillbaka. Strax utanför Stockholm ringer telefonen och en snörvlande röst som består av lika delar luft och ord, berättar att han avlidit. Jag förstår genast att händelsen har förändrat mitt liv. Tänk om jag skitit i att åka dit, tänk om ingen varit där för att hålla hans hand. Skillnaden hade jag aldrig förstått om jag inte varit där. Jag aktar mig för ensamheten!