Plötsligt är marken lika bar
Som jag är inför dig.
Trots att jag intalade mig själv
att inte visa mig själv igen,
att aldrig låta tunga fötter kliva på mig
för du kan lätt skada min sköra, bara hud.
Visst förstår jag att du blev förvånad,
för visst blir man lika chockad varje gång
när man inser att marken faktiskt fanns
(trots att man inte trodde det)
där någonstans under snön.
Jag som intalade mig själv att fortsätta gömma mig
under all min kyla,
under snön som jag lät täcka min hud.
Jag har varit med om den kallaste vinter
och legat begravd i den djupaste snö
Men när du kom blev det plötsligt tö.
För visst är du solen
som har fått solen att smälta i min trädgård.