Det som hände igår var sannerligen rena drömmen – likväl sann. Jag blev till min egen profetia. Och nu, idag, har vi fått Värsta våren.

En sån glädje att få se sin hustru klädd i shorts! Se henne sömnvila ute i solen. Följa de nyvaknade fjärilarnas flykt över de grönskande ängarna. Som ett citrongult fladder och som en prakt av färg i nässligt mönster. Och ärlan är ju här. Trippspringer.
Den plötsliga värmen är som en chock, en drog. Kroppen badas och bäddas in av ljus och luft. Huvets portar öppnas. Är det slut nu med sinnesförstoppningen? Vågar jag tro!
Äntligen.

”Jag skulle tro”, sa jag, när vi sedan gick en liten runda, ”att gransångaren finns här idag. Det känns så i luften. Eller så kommer han imorr’n”.
Gransångarens »silt-salt-silt-silt« hörde vi inte. Men vår första huggorm för våren, den såg vi, ihopringlad i solen. Vi tassade stilla förbi. Ville inte störa. ”Det är ju som när jag ligger i stolen!” sa Annika.

Och visst fanns fågeln där nästa morgon. Satt och sjöng, gjorde den, som den brukar bland björk och sälg vid kärrkanten. »Silt-salt-silt-silt-salt«, denna märkliga låt.
”Den är ju inte vacker. Men härlig!” sa jag. ”Och nu är gransångaren också här. Min fågelsynska hjärna fick rätt igen”.