Tusen trasor

Låg överlappade som ett täcke på golvet

Från sovrummet sträckte mönstret ut sig

Över hela huset

Och när människor kom på besök

Bad jag dem innerligt

”snälla, ta er fram försiktigt mellan trasorna!”

Den enda

Den enda

Som lät bli

Var jag

för mitt i alla trasor

levde jag

oundvikligt

att aldrig snudda dem

hoppa på dem

efter tusen år

träder du in

i ett hem

där golvet är täckt

av mina trasor

men du tittar bara upp i taket

för första gången

hatar jag

solen som skiner utanför

fåglarna som kvittrar

gräset som precis börjat vakna

för det leder ingenstans

det leder ingenstans