Han hette Davy. Jag träffade honom när jag var 15, på sjökrigsskolan. Han måste vara en fiskares eller en sjömans son.


Han brukade ha på sig en slängkappa som var för kort. Hans händer var tjocka och röda. Det syntes tydligt att han inte var märkvärdig. Han hade korta ansiktsdrag och bet sig i läppen hela tiden. Fastän han var jätte stor och stark, var hans fulhet intetsägande, med sitt färglösa hår, som han brukade utjämna, då han blev villrådig.


Jag levde länge nära honom, utan att se honom. Han hade varit i skolan, innan jag först kom. Han var med en grupp, som jag inte alls ville tillhöra. Det var ungefär tio forna skeppsgossar, tio oförskämda och tystlåtna pojkar, som bara brydde sig om att röka i smyg. De kallade varandra med öknam : Coachman, Gamla Haggan, Öringen, Snöbollen eller Skrikhalsen...


Första gången jag vågade tala med honom, "Davy, snälla du...", tittade han på mig med ett kallt blick, gnuggade sitt ansiktes dåliga hud med sin vänstra hand och sa : "Jag heter inte Davy! Mitt namn är Kattsskinn!" Sedan vände han sig till sina bordgranne och skrattade tungt.


Länge undvek jag att prata med honom. Ibland kunde jag se honom med en annan grupp. Han gjorde kraftprov eller örfilade skolbarn. Han verkade tycka om sitt eget elände. Jag blev arg på honom, för han såg inte olycklig ut. Och själv snackade jag med framstående kompisar, som frågade mig om Paris, teater och så vidare.


I maj blev Davy och jag de bäste på en uppsatsskrivning på franska eller latin, jag kommer inte ihåg. Det närmade oss. Ibland kom han till mig för att jämföra sin text med min, och vi började snacka lite. Han var inte nöjd, som jag trodde. Han hoppades, som de andra, att bli en sjöofficer en dag, men han väntade sig inte att bli en officer. En yngling med en så liten förväntan hade jag aldrig träffat. Han brukade tala om sigsjälv med ett absolut förakt, och när jag gav honom en eloge, hade han ett konstigt sätt att nicka och sänka blicken.


Nu då jag vet vad som har hänt honom, försöker jag komma ihåg bitar av våra samtal.


Tidigt på morgonen sprang vi i trappan till skolgården, där vi fick en kort paus, innan vi gick tillbaka till klassrummet. Runt omkring den lilla skolgården stod höga väggar, som inte tillät solen att lysa på marken. En isande skugga omgav oss. Men på det angränsande Postens tak kunde vi se, när vi stod på tå, telegraf ledningen som blev blå och röd och guld med gryningen, och som verkade skaka under tusentals små fåglars sång.


Ingen brukade skrika eller leka. Några rökte en cigarett, som gömdes i den kupade handen, i djupet av fickan, och gick fram och tillbaka under den täckta delen av skolgården. De andra samlades bredvid en förbjuden portal, i ett slags hål, som formade en abrupt avstigning till den angränsande gatan. Man kunde inte se den där gatan, men ibland kunde vi höra någons steg som avlägsnade sig.


Vi såg dystra ut, och vi var alltid jätte hungriga. Vi hade en långdragen feber. Då och då fanns det plötsiga väckningar ur den där dvalan. Skrik. En dunk i ryggen. En bok eller en mössa som man kastade långt bort och som man sprang efter. Sedan kom vi alla tillbaka långsamt och satt tysta.


Det var en morgon, som de där morgonarna, i slutet av pausen, då jag hittade en sida av "Dominique".



Fortsättning följer...