Känner mig ensam, ensam, ensam - Dessutom finns det ingenting att röka, ingenting att dricka.
Har inte snackat med någon idag, igår heller, och tror väl att det har varit detsamma på sistone - Har riktigt drunknat bland den stora ansiktlösa massan ändå - Har även försökt fånga en kvinnas blick, och sen en mans - Ingen ömsesidighet - Då har tittat på mina armar, ben, för att lugna mig - Är fortfarande vid liv - Sträcker ut händerna mot sin vilja för att gripa någon kropp, något värme, men når ingenting. Hela min själv ber om ömhet, smek, ord som viskas i örat, ett leende.
Snart fyller 40 - Har knappt insett att tiden gick så fort - Har kanske 20 år i gott fysiskt skick - Måste skapa, hitta på, dra mitt strå till stacken - Inte till den där stacken, till den andra.
Gud! Här kommer den där gamla sången som går mig på nerverna - Den har alltid fört otur med mig, den där sången - Första gången var det då jag fick veta om att man avlivade min älskade katt - Den andra gången kommer jag inte ihåg - Men har ändå bestämt att den där sången skulle ta dåliga nyheter med sig -
Föräldrarna lever fortfarande - Genom motsättningar, oförståelser, förlikningar, banaliteter har vi lärt oss att älska varandra - En kärlek som nätt och jämt liknar vad det skulle vara lämpligt för att vara lämpligt - Från de båda hållen beklagar vi - Vi plågas av det där planerat mötet - Men missat ändå - De ska gå bort med den där fruktansvärda känslan - Nånting oavslutat - Och ska titta på dem då de ska gå bort med densamma förvirring, och hela livet framför mig för att försöka glömma om det.