"Hittils, i över femtio år, har mitt liv varit som en räkmacka. Men inte nu längre. Och det är ditt fel", sa han. "Räkmackor och champagne har det varit".
Jag såg att han nu drack lättöl och tuggade på en hård brödbit med kaviar.
"Du ser själv" fortsatte han. "Kaviar och lättöl!"

Jag sa först ingenting till detta men tänkte att lättöl och kaviar ofta varit min spis.
När han var inne på den andra kaviarmackan, sa jag: "Räkmackor är farliga. Om man tappar dom kan man halka i dom. Och champagnekorkar kan slå sönder kristallglas när de far iväg och glassplitter kan komma i ögonen och smällen kan skada hörseln. Räkmackslivet är farligt".

Han tittade irriterat på mig. Tuggade ur. Öppnade munnen för att säga något. Men det kom inget ur den.
"Han har inget att säga" tänkte jag. "Anklaga kan han. Men säga. Nej".
Sa, gjorde jag: "Ett annat namn på räkmacksliv kan vara Skygglappsliv. Och nu har väl lapparna trillat av. Det är förstås ett bekymmer. Men du vänjer dig nog. Det är mest en inställningsfråga".

Han teg fortfarande och det tyckte jag var märkligt. Det jag just sagt var ju ganska provocerande.
"Okej", sa jag. "Om du inte har något mer att säga, så tar jag min kaviarmacka och går".

Jag gick. Och när jag efter några sekunder hastigt vände mig om, såg jag att han hade plockat upp skygglapparna från golvet och satt dom på sig. Mellan lapparna tuggade det fortfarande.