En våg av mörker dränker min själ.
Jag faller nedåt i en bottenlös avgrund.

Längre och längre ned i hopplöshetens ändlösa grop störtar jag,
mot fördärvets kvalfyllda boningar.

Jag blickar upp och ser öppningens hoppfyllda ljus,
skena allt längre bort från min desperata blick.
Någonstans där uppe finns räddningen, eller?

Finns den inom mig utan att jag vet om det?
Mina tankar virvlar okontrollerbart omkring i mitt sinne,
sökande det förbisedda svar jag ej längre vet frågan till.

Med rasande fart tumlar jag vidare mot undergången.

Plötsligt exploderar ljuset av insikt inom mig likt en supernova,
jag lyfts upp av kraften i dess chockvåg.
Upp mot den framtid som skapas av min inneboende styrka.

Jag inser att jag alltid varit den jag är,
men att jag aldrig mer blir den jag var.

Det förflutnas ovisshet har förvandlats till en säker framtid.

Fruktan att sjunka har gett mig styrkan att inte längre frukta.

Av: Boa Berg
1999-08-28
03:57